I ljusets sken,
vid faderns stod,
jag knäböjde,
bad och log,
höjde kärlet,
fyllt med mjöd,
båd\' mej och Valfar
på det bjöd.

Runarna på altaret,
viska\' till mig visdom,
att Valfar, han, nu voro där,
med mig i detta rum.
Han viskade där till mig;
\"Lev ditt liv så väl,
att andra tycker om dig,
och inte slår dej ihjäl...\"

Jag höjde skålen åter,
där i stjärnor ljus,
och världen var så åter
till tvåtusentalets rus...