Bakom en vägg, med slitna ruttna lager av tapeter, sitter man ibland ensam på golvet.
Det känns som allt går förbi, Som att ingen ser vad som sker med mig. Trots att persiennen är uppdragen och solen skiner rakt in, så når den inte in till mitt sinne. Det är något jag inte klarar av, det kallas för Livet. Hur som helst, åter till det tysta rummet.
Jag brukar sitta där i mitt gamla rum, som jag inte målat om sedan femte klass. Väggarna är blåbärs lila och taket är vitt. Över allt på golvet ligger kläder, papper och smink. Sådant som är nödvändigt för mig. På det kalla plastgolvet i gulvit nyans med tre däck avtryck på sitter jag oftast för mig själv, utan kläder på, det enda jag har på mig är obehaget av mig själv.
Som andra människor brukar jag gråta och vara självdestruktiv. Där har du anledningen varför jag sitter naken; För att känna att mänskliga tårar falla från mina svartmålade ögon, ner på min mage, på mina ben och såriga armar. Att slå mig själv, antingen med en piska, knytnäven eller något annat hårt som kan skada mig, är skönt, som en drog för min kropp så jag inte kommer att tänka på allt dåligt som sker för mig. Att skära mig, eller rispa, riva eller bita mig själv, är faktiskt ännu bättre, och tolka mig som en liten töntig fjortis om du vill. Men jag ska låta er få höra om varför vi som faktiskt mår dåligt skär oss;
Genom att låta rakbladet nudda huden, svider först till lite, men det dämpar vi med tårar.
Men när blodet kommer, då glömmer man allt, för då förstår man att om man inte hade blod som pulserade ut från den förstöra armen så skulle man inte vara levande. Att skada sig så pass säger ni är ett patetiskt uppmärksamhets rop. Ja, men det är ni som gör det patetiskt, det är vårat sista sätt att få er att förstå att vi skriker på hjälp. Vi skär oss för att få känna oss levande som en bekräftelse. Ni ser ju våra sår, men vart är den hjälpande handen, förståelsen?

Åter igen, att känna smärtan byter ut min psykiska till fysisk. Att se blodet rinna från ett litet öppet sår ger mig små glimtar i ögat, sådana som du säkert får när du är glad.
Jag brukar hälla salt eller dränka såret i alsolsprit när jag skär mig så det svider ännu mera.
När jag är färdig med det jag gör, tar jag oftast någon gammal smutsig tröja eller något och torkar av allt blod på, dagen efter brukar såren bli variga, infekterade och bakteriefullt.
Men ändå kan jag ju inte visa någon vuxen så som jag känner, för jag vill inte in på psyket.
Och visar man kompisarna så blir deras ögon antingen tårfyllda så att kinderna blir röda och näsan snorig, eller så lämnar dom en, dom är rädda att det ska bli så för dom, dom är rädda för min verklighet.