Jag står vid fönstret, och blickar ut kort.
Mina andetag immar sikten,
och jag kan inte låta bli att sänka blicken.
Jag vill bara bort.
Jag förnimmer en känsla av vilsenhet,
Den känslan kommer ofta, men det är ingen som vet.
Jag känner mig inte hemma, jag vill vara nära dig.
Låta händerna vandra över dig, och du gör samma sak med mig.
Ängsligheten kommer åter, och jag faller bakåt.
Kommer du att ta emot mig? Skulle jag frågat innan jag marken nått.
Men jag gömmer frågan inuti mig, djupare än så.
Det är en sådan fråga du egentligen inte borde ha svaret på.