Det skulle gå snabbt nu.

Reaktionerna var redan korrekta.

Direktivet självklart uppfattat.

Vi hittade ett nytt ord för givakt varje dag.

Det var tungt som vanligt, sa man. 

Ja det klagades halvhögt på överbelastning.

Frågan tillbaka om vad det gällde, uteblev.

Det låg ett vardagshot i luften.

Just nu hade dessutom chefen gått kurs,

i att säga ifrån.

När det krävdes.

Själv hade jag turen,

på mötet,

när det pressades ut till en smörande pålägg,

när svaren kom före frågorna,

och de röda rosorna spred sig på för tysta halsar,

ja själv hade jag turen.

Att helt enkelt bli nödig.

Vet inte på vilket sätt,

men toaletten stod där.

Och jag gick från mötet.

Satt på locket och räknade droppar från kranen en stund.

Kom in igen,

fem minuter till rast.

Numera visste jag mer än väl

att det var vardagsmat att viskande säga:

"jag var tvungen att gå,

stängde av liksom,

om inte annat

för att överleva.