det är en plåga i sig
att finnas

den längtan
som ständigt
gör sig påmind

det begär
som inte låter sig styras

förföljer mig
på natten

pockar alltid
på uppmärksamhet

som jag trodde
jag gett

när jag vaknar
vet jag inte
om det var en dröm

det som kändes så bra
känslan som var

försöker dröja mig kvar
i famnen
som höll mig så ömt

men den kommer
snart krypande igen

känslan av att vara
att behöva

att finnas är en plåga i sig

och jag känner att
ibland behövs
ett par starka armar

som bara håller om mig

för att kunna existera
utan krav...