Det jag läste gav mig magont.  
Är det så att jag tänker för mycket, som dom alla säger?
Jag vet inte, jag kanske gör just det.
Jag är så klen, och känner att jag inte kan äga en bit av livet.

För att livet tar mig till lägre grader om jag ens försöker.
Det bryter ner mitt sinne till en brusten förvirrad själ.
Som ett spädbarns eviga gråtande.