Det var en mörk novembernatt, det var kallt i luften. Solen hade inte lyst på flera dagar. Långt borta kunde man höra en hund som jagade en katt. Men dom tillhörde en annan värld. En helt annorlunda värld, en glad men ibland hemsk. Dom levde sitt liv, och inte mer än då dom störde eller trängde sig på skulle någon bry sig om dem. Men det var ändå mer än vad omvärlden brydde sig om den skepnaden som långsamt rörde sig genom parken. Som en skugga, mörk och dyster hörde hon inte hemma någonstans.

Hon levde bara för att hon inte hade vågat hoppa från bron som hon så många gånger hade velat. Det hade alltid varit nått som hade hållit henne tillbaka. Eller rättare sagt någon. En katt som tittade underligt på henne. Det hade varit samma katt varje gång. Och ibland hade den sällskap av en tillsynes gammal hund. Det hade varit många gånger som dom två bara hade suttit och väntat på att hon skulle kliva ner från kanten och gå hem. Det hade alltid slutat med att dom på något sätt övertalat henne att kliva ner och gå därifrån. Och när flickan vänt sig om för att kolla om dom var kvar så hade dom varit borta.

Nu var hon på väg dit igen. Efter kvällen händelser orkade hon inte gå mer än till mitten av bron och bara falla ner. Hon gick med tunga steg, ett i taget. Hon talade tyst med sig själv, och hoppade att hon skulle falla ner obemärkt. Med inte ett öga i ryggen på väg ner. Det skulle kännas minst, och ingen skulle hitta hennes kropp. Det var det som hon önskade allra mest. Att hon skulle få ha sin död för sig själv. Det skulle vara de enda förutom hennes känslor som ingen annan tog del av. Så mycket känslor som hon nu hade kvar. Det var nog bara en, eller kanske två. Sorg och Ensamhet. Allt annat hade dom ”andra” från gatorna tagit ifrån henne. Dessa ”andra” var äldre ungdomar som hade fått i sig för mycket av det goda och ville pröva sina gränser. Det fanns ingen av dom ”andra” som inte visste hur flickan smakade. Dom hade alla känt på henne och tagit på henne med Starka Oförsiktig händer, som var alltför hungriga efter att få ta på en Kvinnas kropp. Med i detta fall fått nöja sig med en ung flickas.

Denna kväll hade dom varit på henne igen. Värre än vanligt. Flickan kände att nu när dom hennes Oskuld med Våld tagit inget hade kvar. Nu hade dom tömt henne på allt. Varför skulle hon nu gå på gatorna när det skulle viskas om händelsen bara några gränder bort? Det skulle bli allt för tungt för denna lilla flicka att bära. Hon kände hur bara hennes tunga hjärta skulle få kroppen att sjunka till botten och aldrig åter igen komma upp till utan.

Hon var nu framme vid bron. Hon tvärstannade. Andades lugnt och djupt. Lyfte på den vänstra foten. Ingen sko hade hon på sig, bara en trasig socka med hål i. Från början kan hon minnas att den varit gul med blommor på. Med den var nu helt svart från allt smuts och hemskt som fanns på gatorna. Hon tittade på sockan, suckade och satte ner den en liten bit fram upp på bron. Lade över tyngden på den och lyfte den högra. På den foten fanns det inte någon sko heller. Utan en lika svart socka med ett ännu större hål i. Hon tittade på den med. Suckade och tänkte att det inte spelade någon roll nu längre att hennes sockor inte var hela och att hon frös om fötterna, för det skulle de ändå snart vara slut med. Hon satte ner den högra foten en bit fram. Hon fortsatte så med korta riktigt långsamma steg. Ett litet steg i taget tills hon kom fram till lyktstolpen som stod i mitten. Den var gammal och fungerade inte längre, eller så hade den släkts för natten. Flickan visste inte, det hade ingen betydelse för henne heller. Hon tog tag i lyktstolpen och klättrade upp och ställde sig med tårna utanför kanten. Flickan blundade och lyssnade koncentrerat, hon ville höra en sista gång hur världen hon snart skulle lämna lät som. På andra sidan stan tvärnitade en bil. Sen vart de tyst. Flickan fortsatte ändå att lyssna. Bilen som stannade kändes inte tillräckligt. Hon lyssnade ett bra tag. Tillslut gav hon upp. Denna hemska världen hade inget mer att komma med. Det fanns inget annat.

Hon tog djupa andetag. Och få. Det var inte mer än 5-6 stycken per minut. Tillslut bestämde hon sig. Detta skulle vara det sista. Hon drog ett så djupt andetag som hon kunde. Böjde på knäna, tog kraft ifrån fötterna och lämnade brokanten med tankarna samlade. Allt hon kunde tänka på var varför inte katten eller hunden hade varit där för att stoppa henne. Var det hennes tur nu att lämna denna hemska plats. Eller hade dom slutat att bry sig. Hade dom kanske tröttnat på tjejen som kom dit flera kvällar i veckan och hade tänkt hoppat. Jo, så var det nog. Som alltid, det var ingen som orkade stå ut med henne mer än ett tag. Men nu skulle alla slippa se och höra henne. Världen skulle befrias från hennes plågor. Det var en bit ner till ytan, och hon hade nu handlöst fallit halvvägs. Flickan sträckte på kroppen. Hennes dyk ner till slutet skulle vara vackert, för en vacker sak skulle hon ha gjort i sitt liv. Vare sig det var någon som såg eller inte.

Flickan hade nu inte långt kvar. Hon spände öronen en gång till och lyssnade. Precis då hörde hon ett par tunga tassar som med snabbhet kom mot bron och upp på den. I samma hastighet kom även ett par nätta smidiga tassar som dunsade mot marken. Utan att blinka visste hon vilka det var. Det var inte en hund som jagade en katt hon hade hört innan då hon gick i parken. Utan det var dom två som alltid hade funnits där på bron för att få henne att kliva ner. Dom skulle komma ändå. Dom var på väg redan då, men denna gång var det för sent. Hon hade redan hoppat. Hon var redan på väg ner för att möta det sista mörkret. Det sista hon hörde var hur dom tvärstannade. Sen träffade hon ytan och åkte ner till bottnen med en hisklig fart. Hon kände hur tårna åkte ner en liten bit i dyn. Hon tänkte att äntligen hade hon gjort det. Nu skulle det ta slut. Hon andades ut luften som fanns i lungorna. Och med en bestämdhet som världen aldrig förut har varit med om drog hon in vatten. Hon kände hur kroppen vill upp. Men i detta skede var psyket starkare. Hon drog ännu ett andetag och fyllde lungorna med mer vatten. Då tyckte hon sig höra ett dovt plask. Men det ignorerade hon, för i hennes tankar så var det bara kroppen som fick frispel. Det var såhär det kändes att dö. Kroppen blir kall, orkeslös och full av panik att komma upp till ytan igen för att få andas luft och inte vatten. Men upp dit tänkte flickan aldrig med återvända. Med dom sista krafterna som fanns tog hon ett sista andetag och fyllde lungorna en sista gång med vatten. Hon kände hur all kraft bara försvann från kroppen. Nu är jag borta, nu finns jag inte längre tänkte flickan som av kylan och syrebrist blev medvetslös och gick mot en säker död om inte någon skulle ta upp henne till ytan igen.

Flickans kropp är nu livlös å kall. Men än har inte hennes hjärta gett upp. Om man lyssnar riktigt, riktigt noga så kan man höra hur det slår. Sakta, sakta slår de. Det är inte många slag att hurra för, men dom finns där. Det finns dom som skulle tycka att dom små slagen var obetydliga. Men det var just ljudet av dessa små slag som fick den tillsynes gamla hunden att fortsätta försöka komma ner till botten för att få med sig flickan upp. Det dova plasket hon hade hört då hon fortfarande var vid medvetande var inte nått som kroppen inbillade sig. Utan det var hunden som hade hoppat från bron i ett försök att få tag på henne. Och han hade inte gett upp ännu. Det stilla tysta ljudet av hennes hjärta som slog fick han att fortsätta försöka dyka ner. Han hoppades att det inte skulle vara för sent. Igen och igen dök han ner. Och för varje gång som han misslyckades blev han allt mer stressad. Katten Som hade gått ner från bron och satt sig vid kanten av älven kommunicerade med hunden på något sätt så att han lugnade ner sig. Det syntes tydligt att hunden blev lugnare. För simtagen blev mer samlade. Han drog ett djupt andetag och dök ner mot botten och flickan igen. För varje simtag kände han hur han kom närmre flickan, och även hur hans syre tog mer och mer slut. Men nu när han hade kommit längre än någon gång förut ville han inte ge upp.

Hunden kom fram till flickan efter många simtag, hans nos stötte mot ryggen på henne som låg uppåt. Han öppnade munnen och bet försiktigt tag om hennes högra axel och simmade snabbt upp mot ytan. Det tog på krafterna att dra upp flickan, trots att hon nästan inget vägde. När han kom upp till ytan drog han tungt efter andan. Utan att tappa det lösa taget om flickans axel. Han simmade så fort som han kunde till strandkanten och drog med lite hjälp av katten upp henne på land. Katten blev alldeles till sig då flickan inte hade rört sig det lilla minsta eller ens att kroppen hade försökt kippa efter luft. Hunden tog som på order av katten sin vänstra tass och lade den på flickans mage. Katten tittade på hunden och gav som en nick til bekräftelse att det var rätt. Hunden tryckte då ganska så häftigt på flickans mage. Ingenting hände. Han tittade på katten undrande, och katten nickande bara igen. Ingen kan veta vad dom sade till varandra förutom dom. Katten tittade ner i marken nedlåtande, reste sig och började långsamt gå därifrån som att allt var över. Hunden gnydde och tittade efter katten. ”Var det allt?” Tänkte han nog. Hunden fortsatte att titta på katten som bara fortsatte att gå utan att se bak på hunden. Han skällde lågt men fick inget svar från katten. Då tittade han ner på Flickan igen. Tog bort tassen, lade sig ner och la huvudet på sned på flickans bröst. Han lyssnade.

Hennes hjärta hade inte slutat att slå, men de skulle nog inte slå många gånger till. Hunden måste ha haft tur och hört ett av dom låga svaga hjärtslagen, för han reste sig upp i all hast. Och la sina båda framtassar högt upp på magen och tryckte hastigt igen ett par gånger. Då inget hände då heller så klev han ner och satte sig bredvid.
Han tittade på katten som hade stannat en bit bort för att se på vad hunden gjorde. Men nu reste hon sig och fortsatte att gå. Hunden tittade upp mot himlen och drog ett djupt andetag. Han skulle precis ta ton till ett långt sorg Yl då flickan plötsligt hostade till.