Senast jag såg solen skina,
var en gång för längesedan,
innan kriget kom och skövla\',
hela världens folk o\' fä...

En general i Moskvas Kreml,
tryckte på den röda knappen,
Kina gjorde likadant då,
även Vita Husets man...

Städerna fick morgon tidigt,
blossa upp likt tomteblossen,
mänskor brann likt facklor, döda
ingenting var nånting värt...

De som klara\' första smällen,
fick sen känna sjukdomskrämpan,
pesten spred sig hastigt fort sen,
båd\' till kvinnor män och barn...

Ytterlig\'re några fann sig,
räddade utav försynen,
sökte sig till fjärran platser,
tills de fann nytt folk och fä...

Högt i Norden, norra Lappi,
fann man världen måttligt orörd,
enades om nytt ett styre,
byggandes ett nytt ett land...

Här nu byggdes rikskupolen,
hemmet åt de nya människor,
som i världen skulle dväljas,
bort från krigets faror, skräck...

Här de hemliga brödraskapet,
byggde så ett skepp för alla,
en ark att flyga upp till månen,
bort, iväg till fjärran värld...

Där så himlen slutligt doldes,
drömmen då så uppenbaras,
skeppet höjdes framför alla,
här stod allas stora dröm...

Tiden kom, var världens ände,
alla lasta\' de behövde,
Satt sig så till rätta där nu,
spände bälten, kroppen fast...

Och så sprängdes skeppets stöttor,
bränslet rusa neråt aktern,
tände hoppet hos de människor,
som i skeppet längta\' bort...

Och så tändes motorlågan,
skeppet rusa bort från världen,
nere kunde marken synas,
kall och trist och illa svedd...

Tog en tur runt lilla månen,
Luna var henns\' namn så sött,
baserna vart ned och släckta,
inget liv där syntes där...

Landade med liten skyttel,
stegade så raskt kvickt in,
fann så visst fler levande mänskor,
de bara sov, drack te, sov mer...

De som fanns här kvar i basen,
ville bort från satelliten,
följde med uppå rymdskeppet,
redo följa med ditut;\"Där!\"

Så de vände på rymdskutan,
öppna upp dess Warp-reläer,
ut i rymden skall vi skjutas,
långt iväg till nytt ett hem...

Men en pojk, som rask han var,
skyndsamt sprang till kaptens rum;
\"Det betyder otur att med,
utan namn ett skepp så segla!\"

Kapten stod och såg på pojken,
tog så snabbt på sin rymddräkt,
tog så med sig flaskan vodka,
han had tänkt o\' ha till kvällen...

Och där när solen bröto fram där,
över Luna- horisonten,
kasta han den vodka- flaska,
så att skutan hon blev döpt...

\"Finnlandia jag döper dej till,
lev nu opp till flaskans namn,
för ger du mej minst samma glädje,
behövs ej fler flaskor i min famn!\"

Och så for Finnlandia bortom,
bortom både dagen natten,
bortom stjärnor och planeter,
som Kalevala ej förtalt...