En midvintersros vars blad har fallit

ned i snön av besvikelse och leda

frusna händer vars fingertoppar rör vid varandra

och andedräkter som står som rök ur munnen

immar igen skyltfönsten där plastig lycka saluförs

för de som är inuti livet

och har sina kronblad i behåll

snö injiceras i venerna och gör vintern

ännu kallare för de som redan frusit fast

i dåtidens spegelbilder

vad finns kvar att äta av julbordets läckerheter

för den som bränner sitt eget kött till föda

med varje ny vinterdag som gryr och sedan

sveper nattens kappa om den rimfrostfyllda dagningen

världen är en ständigt tudelad plats mellan dem som har

och de som aldrig fått sina midvinterrosor att blomma

de mörka nätterna som hjälper vinterns andetag

att frysa världen till is och kristaller

gömmer gärna de redan glömdas existenser

och klistrar julklappsetiketter i rött och guld

på allt och alla för att ensamma sår

inte ska blöda så mycket denna jul