På vår gata hemma i stan går aldrig någon ut. När vi var små lekte vi alltid själva och när vi skulle sälja jultidningar var det aldrig någon som öppnade. De var väl rädda för barn. Eller för framtiden och tänkte om vi stannar här inne så kan ju inget hända oss och de där barnen bara skriker och bråkar nu förtiden så varför skulle vi köpa jultidningar av dom? Dom som bor på nummer 11 har jag aldrig sett. Det är inte ens säkert att det bor någon där men mamma sa att det gjorde det en gång när vi lekte på deras trädgård när vi var små. En av våra grannar har en hund. Eller hade en hund. Den dog igår. Det sa mamma när hon ringde till mej förut ikväll. Stackars hund! Han skällde varje natt och höll grannarna vakna. I alla fall vår familj. Hon sa att jag fick väldigt gärna komma hem på besök någon gång. Komma hem. Mmmm, sa jag. Hon förstod nog. Att jag älskade henne i alla fall men att jag aldrig skulle kunna glömma dej. Står min säng fortfarande kvar? Frågade jag. Den som vi låg i och kollade upp i taket och du sa att det alltid skulle vara vi. Där vi delade våra trasiga hjärtan. Vi pratade i en kvart sen hade jag tid i tvättstugan och var tvungen att lägga på. När jag var liten hatade jag The Beatles. Det gjorde inte du. Dom var fula och lät gammalt tyckte jag. Därför är det lite konstigt att jag igår kväll låg jag vaken hela natten och grät i takt med Yeasterday, Let it be och Brännö serenad (fast den har Håkan Hellström gjort.) Jag har aldrig riktigt förstått Let it be. Jag har aldrig orkat analysera eller översätta. Då kanske den handlar om nått jag inte gillar överhuvudtaget. Eller så är den bara nånsen som allt annat. Jag somnade aldrig igår kväll. Det är nog därför som jag är så trött idag. Jag kanske ska ringa dej. Nej. Jag kommer aldrig ihåg att vi inte pratar med varandra längre. Att jag aldrig kommer att ligga hela natten och lyssna till din röst något mer. Mamma sa alltid att du var för bra för mej. Hon hade väl rätt antar jag. Men det var inte alltid så lätt att älska dej. Kärlek är svårt säger dom. Dom som vet. Jag håller med. Jag har skaffat katt nu. En svart och vit. Den är ganska lik den katten som ni hade. Den heter Maja. Du hade nog skrattat om du träffat henne. Hon är lite knäpp. Jag har börjat plugga igen. Jag vet att du aldrig gillade att jag hoppade av gymnasiet även att du sa att du förstod. Men jag klarade det inte. Det var för mycket. Det var för mycket att aldrig passa in. Aldrig veta om man skulle må lika dåligt hela tiden eller om det kanske skulle släppa tills man började trean. Du sa alltid att jag skulle vara stark. Men det var du som var stark. Du sa att du älskade mej. Det kommer jag aldrig glömma. Det var första gången som någon sa det till mej. Det var första gången som jag öppnade mej för någon. Du förstod säkert att du inte fick se allt. Men jag ville inte att du skulle bli ledsen för min skull. Jag förtjänade inte det. Även om du tyckte det. Så skulle det aldrig kunnat bli vi två. Jag var för svag för att kunna bygga. Jag skulle aldrig gjort dej lycklig. Jag hoppas att du förstår. Men. Jag kommer aldrig glömma dej.