Lejonet tittar längtansfullt över sjön emot landet i Öster.
Önskar att han kunde andas luften i dess inre rum.

Rummet som ligger som en stjärna i mitten, där floderna
och väderstrecken korsar varann.

Lejonets röntgenblick ser det konstgjorda vattnet. Önskar spränga blocken av strid och ånger.

Öppna för källan med rinnande äkthetens vatten. Dricka sig berusad av själarnas skatt.

Lejonet hoppas på en ny fläkt över evighetens mysterium i ländernas centrum.

Hoppas att gråten stillas i dess födslosmärtor och återfödas där den siste kommer först.

Lejonet väntar tåligt på försoningens röst till morgondagens
land och det rena hjärtats tröst.

Till tiden vi inte besökt och som nalkas brinnande över
bergen, ner till dalen.

Sjunger jag om förtröstan till Kärleken.


Britt Gustavsson