Att gå tillbaka till dig vore att bli en vålnad
För vår oberäkneliga och sprudlande treåring är död
Den ungen var inte som någon annan
På samma gång underbar som outhärdlig


Och alltid öm
Ömsom öm som ett öppet sår
Ömsom öm som bara innerlig trånad


Idag fällde jag de första tårarna
Jag sörjer det som var vi
Nu är det dött


Och kring kistan står minnena uppradade
Och nickar farväl


Sjunger de så stilla om frågan
Vi sökte svaret på


mässar de
Om hemligheten, den ständigt bevarade


Vitklädda
Skiner de med ljusa anleten
ned på det som vitnat, kallnat, stelnat


men där finns också de svarta
I långa särkar med värkande
Nedslagna blickar


De som drog ner oss till slut


Med kalla ögon i nacken och sensorer,
kan de spåra den minsta gnutta tvivel,


Jag vill ibland spöka för dig
Jag vill gå igenom väggarna till ditt hus
Viska till dig att jag inte glömt
Vårt kärleksbarn
I kistan


Långsam är begravningen
Och jorden fuktades idag av ett regn
Som måste få falla

Ett farväl