Slog mig ner i fåtöljen med en stor stark och lite chips,
tänkte snacka lite allvar med min kropp, ge några tips.
En gång i tiden var det en väldigt följsam och smidig kropp,
men nu måste jag visa lite jävlar anamma och säga stopp.

Tyvärr var den väldigt obstinat och skyllde på sin ägare,
den kunde inte förbränna alla kalorier och alla bägare.
Mumlade något om input och eftertankens kranka blekhet,
att tonårens tid var förbi och det var mitt fel om jag var fet.

Jag svarade att jag minsann inte är tjock och fet,
men min stora själ har min mage som sin lägenhet.
Stackars själ sa kroppen, de väggarna är knappast bärande,
min retorik övergick i alkoholkaxigt och högljutt svärande.

Jag vill njuta av livets goda, allt jag begär är lite assistans,
du tar hand om öl och pizza, resten sköter jag med glans.