Endast skönhet ren och klar är adelsmärket för all poesi.
Den lider ej av maktkomplex och paranoia
och är ej behäftad med dramatiska intrigers överdrifter
eller något annat fantiserat eller sjukligt vanvett.
Poesin är naken i sin skönhet när den är som sannast,
den förbjuder lögn och dikt i kravet på sin stränga sanning
och omöjliggör allt orent, oegentligt, falskt och dumt.
Så känner man igen poeten: han kan inte ljuga
och är skön i sin omedelbara sanning.
Lögn och dikt uppfanns av prosaisten,
och han breder ut sig vidlyftigt däröver,
ty dess väsen kräver att man ständigt breder på
med nya lögner för att dölja gamla.
Men poeter som är sanna är för goda för att svamla.