Naturligtvis, så måste kärlek leda till besvikelser,
det gjordes aldrig någon resa utan att det förelåg besvär,
vad vore livet utan kriser,
och vad är den kärlek värd som ej är någon utmaning?
Det är ju blott naturligt att man understundom blir frustrerad
av sin partner och utled på hela partnerns kön,
men då kan man ju alltid återgå till sina vänner,
och det var väl så det uppstod lesbiska och homosexuella.
Men man blir ej tillfredsställd av kärlek inom eget kön,
fast det nog ej kan finnas bättre och pålitligare vänner
än förtrogna långtidskompanjoner av ens eget kön,
då där från början ej finns sexuella spänningar.
Det är det sexuella som vid överspändhet ruinerar relationer,
och det svåraste av allt är att behålla partnern som din bästa vän
fastän hon ej är av ditt eget kön.
Och det är kanske den mest prövande utmaningen av alla
i en kärleksrelation - att uppehålla den och ständigt älska
utan att för den skull någonsin förlora siktet
på dess vänskapsgrunds fundamentala oumbärlighet.