Jag kände mig som tusen molekyler
som svävade runt i den yttre rymden
och att du var Jorden
som jag såg
men inte nådde

mina händer sträckte sig efter dig
men när jag greppade fick jag bara vakuum
medan avståndet mellan oss bara ökade
så tickade ljusårens klocka och du krympte i mina ögon

försvinnande bort i den horisont som du själv skapt
av den färgglans som omger dig
ögat mitt når dig än medan din bakgrund är för mig otydlig
ett diffust mörker där bara din själ kan finna vila

det var då du vände och kom åter
tog mig i din famn
viskade i mitt öra
jag var bara ute och reste en stund