Jag mobbades under mitt första skolår.

Än i dag vet jag egentligen inte varför eller hur det riktigt började.Men en dag fanns den där, kylan och utanförskapet. Efter ett tag började mina klasskamrater hitta fel i allt jag gjorde eller sa och de var kritiska till vad jag bar för kläder. Det var särskilt en flicka som spelade ut sin makt över mig. Varje dag på hemväg från skolan plågade hon mig med hotelser om stryk, som jag dock aldrig under denna tid utsattes för, om jag inte gav henne det hon ville ha. Det jag skulle ge henne kunde vara allt från bokmärken, godis eller pengar. Det är särskilt en händelse under denna tid som etsat sig fast i mitt minne. Som vanligt en dag efter skolan trakasserade hon mig och helt plötsligt drog hon ner mina trosor samtidigt som hon lyfte på min kjol och blottade mig. Även om du är ett litet barn på sju år känner du skam. I skolan hade vi gymnastik tillsammans och duschade nakna efteråt men detta var något helt annat när min nakenhet fick utstå blickar och hånskratt: Då utan förvarning sa flickan som låtit mig utstå detta ; Förlåt det var dumt; Jag kunde se i hennes ögon att hon faktiskt skämdes. Jag tog mig hem den dagen nedstämd och ledsen. När jag den kvällen låg i min säng i mörkret och tänkte igenom min situation, blev jag faktiskt arg, kände mig trotsig och bestämde mig för att min plågoande aldrig mer skulle få vinna.Nästa dag i skolan under en rast kom hon som vanligt fram och ville ha "något av mig. Jag sa till henne att hon aldrig mer skulle få något av mig. ;Tigger du om stryk; svarade hon på det. ;Ja kom an då; sa jag till svar och vi rök ihop där framför alla. Ingen av oss vann "matchen" egentligen, den bara slutade tvärt, nästan där
den börjat. Men jag kände mig som en vinnare. Jag hade vågat sagt nej och stått på mig och ägde från och med denna dag ett värde som person. Alla hade insett att de inte kunde sätta sig på mig längre. Historien är inte slut med detta. Hon som varit den mest pådrivande blev faktiskt min allra bästa skolkamrat ända upp i högstadiet. Vi fortsatte att träffas även efter skoltiden. När vi någon gång tog upp det här ämnet till diskussion skämdes hon alltid och förstod inte varför hon plågat mig detta första skolår. Jag smålog alltid då och sa ;du var väl blyg och visste väl inte riktigt hur du skulle gå till väga när du önskade bli min vän. I dag har vi tyvärr tappat bort varandra på vägen genom livet. Men jag minns henne än av många olika anledningar.