Den skendöde vaknade i sin likkista
och märkte till sin fasa sin belägenhet.
\"O ve! De har väl bara inte skruvat fast locket?\"
Naturligtvis var det just vad de hade gjort.
Hans nästa bekymrade tanke var:
\"Är jag begraven levande,
eller tänker de kremera mig levande?
Hellre levande begravd än levande kremerad!\"
Han bultade mot locket, men det var solitt,
så det hördes ingenting igenom det,
och han hörde ingenting igenom det -
moderna kistlock är utan lufthål och solida.
\"Ja, jag märker väl om det börjar brännas,
eller om det blir väl kallt.\"
Och han resignerade och lade sig till rätta
för att göra det bekvämt för sig,
så gott det nu gick;
men då märkte han till sin stora glädje
att hustrun skickat med honom hans ögonsten,
sin allra käraste lilla leksak: mobilen!
Räddad! Han slog genast ett nummer,
och hustrun svarade förvånad:
\"Älskling, vi trodde du var död!
Var i all sin dar är du?\"

Sensmoralen är: skicka alltid med den döda
hans mobil, ifall han skulle vilja höra av sig
från den andra sidan.