Du frågar om jag fortfarande älskar dig.
Jag vill skrika att jag hatar dig mer än
något annat och jag önskar att du dog.
Men det skulle vara att ljuga, för jag
älskar dig fortfarande, oförnekligt.
Jag vill sluta gråta, jag vill gå vidare.
tårar rinner ner för din kind, men jag
skulle inte kunna bry mig mindre.
Men jag vet att jag kommer förlåta dig,
försöka få det att fungera, och jag vet
att du kommer göra det igen, jag vet att
polotröjan är min vän. Den är min vän
när inte du är det. Tårarna är slut och
inga fler delas ut. Det värsta är att du vet
att du vinner. Du vinner alltid. Det var
ett år sedan sist, jag trodde det var över.
Ikväll bevisade du motsatsen.
kanske om jag var lite sötare, lite bättre,
lite smartare, lite roligare så kanske
du skulle låta mig vara så som jag var.
Men mina minnen av dig som sammanfattning
är blåmärken, sjukhus besök, lögner och
massvis med sömlösa nätter fulla med tårar.
tiden läker kanske sår, men han river alltid upp
dem eller skapar nya.