Varje vår kommer det ett alldeles speciellt tillfälle till mig, då jag helt säkert vet att vintern är borta. Det är bara en kort stund, och det gäller att känna igen den när den kommer, för den kommer inte tillbaka - det har hänt att jag har missat den!

Det är en stund, kanske en minut, kanske en halvtimme, då luften plötsligt är förändrad, plötsligt är smeksam istället för taggig, sensuellt jordig istället för rykande frostig. Under ett kort ögonblick tycks luften genomgå en dialys där det som under oändliga tider varit mörker, död, källarliknande råhet och stillastående byts ut mot begynnande ljus, vaknande liv och löftesrika upptinanden.

Om jag har haft sinnesnärvaro nog att uppmärksamma den stunden så faller en tyngd omedelbart av mig, för att därefter inte återkomma på månader.