Det finns en sorts morgnar som i mitt minne utgör urmorgonen som är en reminiscens från barndomen då jag befunnit mig i olika situationer tidiga morgnar. Det är minnet av en särskild sorts solstrålar som kryper fram från en lågt stående sol bakom höga tallar, bleka strålar som lyser rakt in i rummen utan att snudda vid trädens kronor först.


Just en sådan morgon var det då jag vaknade av mig själv och genast visste att nu var det ingen återvändo. Efter att ha levt i denna våning ensam under många år hade nu ögonblicket kommit då jag stod i begrepp att påbörja något helt nytt i livet. Jag sträckte ut handen och drog hjälpligt undan gardinen från fönstret utan att resa mig från sängen för att få se den där blekgula men ändå värmande morgonsolen färga fasaden mittemot som av tunn vattenfärg. Allt tycktes mycket stilla och rofyllt. Jag klev upp för att göra iordning min frukost, den sista i denna boning.