Kazjan snöt sin son och stoppade tillbaka näsduken i byxfickan under koltjackan. Luften var kyligare än igår. Himlen klar och frisk. Han hade fått slå hål på en nageltjock isskorpa i vattensån hos getterna innan de båda gick hemifrån imorse.

Uppe i passet mellan eggarna, som såg så vasst klippta ut att de liknade två märkta boskapsöron, stod snöröken som en sprakande man mot den blå skärpan där den tunna vita skäran bleknade stilla för dagen.

Han kastade undan sin egen lugg ur den låga pannan. Smala svarta ögonspringor kisade vant. En övertonsvind från sluttningarna sköt dem sorgset vinande framför sig över stäppen. Tyst läste han av trädbrynet.

Vädren hade bitit hans händer och ansikte i över trettio år nu. En ringa ålder kan tyckas, trots det hade tinningarna redan vitnat. Det hade varit i tiden då björnen fet av foreller drog sig undan. Hålrummet innanför Kazjans revben kom att bli idet för bestens vilande ursinne.

Han tog pojkens hand i sin ena, med den andra tryckte han mössan djupare över öronen på honom. Den lille såg förväntansfullt upp på fadern. Han hade inga minnen utav sin mor.

Atka hade skjutit skott som myrtenet under en kort sommar. De hade båda hunnit hålla hennes händer till kvällssångerna. Inför höststormarna tynade hennes röst och greppet veknade. Men hon hann berätta sagan om sobelns fäll för dem och vinka adjö medan månen var ny.