Ja e så trött på kärleksballader
och alla bilder på min mobil
av hans ögon
de va ju dom ja älska mest

Å ändå va de han som sa till mej
\"Ryck upp dej för helvete! Du sitter
här å snackar om att du vill kunna
spela bas, men gå å lär dej då! Eller sitter du å
väntar på att nått jävla mirakel ska göra de åt dej?\"

Å folk sa att han tyckte de va jättejobbigt
så sa dom
han tycker det är skitjobbigt, och förvirrande
som om ja bryr mej
ett skit om va han tycker
jo de gör ja
för mycket
men varför erkänna de för honom?
varför säga att ja skriver de här till honom
å att ja saknar honom som fan?
att ja grät efter honom igår
trots att de va över ett år sen
han sa att ja skulle glömma honom

å ja vill bara döda honom
ja vill sparka honom tills han blir steril
å ligger i sitt eget blod
och bara andas
och jag får lägga mig brevid honom och gråta
dra fingrarna genom hans hår
utan att han gör något
och bara få dö där med honom

fast det vore ju svaghet eller hur?
nej, jag är klippan och har jämt varit det
förutom mitt i natten då han kryper in
i mina kläder och påminner mig om hans sätt
att röra sig, hans skratt som jag hatar
hatar är ett starkt ord
men jag tror att jag börjar förstå vad det betyder
på riktigt

å jag vill få slå sönder de där vackra ögonen
och de fina tänderna
fast vem skulle stå ut med sig själv
om man hade haft sönder ett så vackert ansikte som hans
inte jag iallafall

jag har tappat kontrollen

förlåt