- Kom med, herr statsminister! sade miljöminister Lipowitz, då de två lämnade kyrkan. - Vi måste göra en sak innan det är för sent! Statsministern visste inte vad han skulle tro, och följde efter den grubblande Lipowitz.

De strök längs gatorna, men fann snart att inga soldater stod utposterade längs gatorna. Som om någon rensat deras väg. Plötsligt...

- Herr Doktor! Lipowitz ryckte till. Han kände igen rösten. Han hade hört den för första gången i Hamburg 1937.
- T-t-t...!
- Teodor Eicke till er tjänst, herr Doktor! Statsministern stod och såg på förloppet, medan Eicke kom ut ur mörkret från en av gränderna. Han var klädd i den obligatoriska svarta SS-uniformen. - Ska du inte ta en gammal vän i hand? sade Eicke som nu stod framför Lipowitz.
- Vän? sade statsministern. Lipowitz svarade inte.
- Javisst! svarade Eicke. - Liebnitz här var fältsjukvårdare åt mig på Östfronten.
- Liebnitz? frågade statsministern, som nu backade från de två männen.
- Herr minister! Ni skall nog inte göra så! sade Eicke, men det var för sent. När statsministern trädde ut i mörkret brann ett skott av och sen hördes en kropp falla ihop. Statsministern var död.
- Seså Liebnitz! Ta mig i hand. Ifrån mörkret hördes mantelrörelser och slutstycken som fördes på plats. Liebnitz visste att om han inte gjorde som han blev tillsagd, skulle han dö. Han tog Eickes hand. Men nåt var fel. När Eickes hand kramade om hans, fick han direkt en stöt, och sedan en till. Plötsligt steg ett rött skimmer om Liebnitz där han stod, och han fäktade med sin fria arm för att försöka komma loss. Och med en smäll var han borta. Eicke hade forit baklänges in i ett av husen av tryckvågen, men var snabbt på fötter igen och borstade av sig.- Dessa tidsresenärer! sade Eicke. - De ska alltid göra väsen av sig! Han började gå mot Storkyrkan och vinkade med sig de som stod i mörkret. Tiden var inne...