och du vill riva upp himlen
se vad som finns bakom
slicka i dig
ta dig igenom
tömma havet på salt
dansa den där förälskade dansen igen
ta över världen
göra något stort
leva för evigt
eller få dem att minnas dig
iallafall
när du är full
har vi inte kommit längre än såhär?
våra liv
av tåg, bussar och lådvin
cigaretter
och transporter
skapande och förstörande
räcker inte till
räcker aldrig till
inte till våra planer
jag alltid väver
en sorts osynlig skrift
ett haltande hopp från en höjd
du inte är medveten om
du kan inte läsa
fattar inte att jag slår ihjäl mig
stannar jag här
går allt som var vi under
allt som är jag
mitt ansikte faller samman
rasar inåt
som en byggnad av ben och kött
visar ett leende
som knappast gör någon glad
och nätter är inte vila
de är kamp
krig
och ett evigt slitande
en fruktan för sömnen
för vet du,
jag har sanndrömmar
och det tar kål på mig
och där blir vi allihop
sådana jag aldrig vill bli
som sjunger andras sånger
läser andras dikter
hyllar dem som tog sig igenom
men står kvar själv
och det är en smutsig och ensam stad
med zombies
och intellektuella hillbillies
i mitt huvud
som håller mig sällskap
om dagarna
jag har förstått
att det finns inga hjältar
inga riddare
inga flickor eller pojkar
som kan rädda en,
bara en ändlös maskerad
en sorts vansinnig karneval
där vi trär på våra kondomer
för att undkomma närheten
undvika att kännas igen
slippa röra varandra
och jag är inte bitter
bara nedslagen
och med bandage för ögonen
kan jag kupa ditt bröst
känna ditt hjärta slå
för lögnen formas inom en
innan den blommar ut i ord
och det krävs två för att känna sig
otillräcklig
men bara en för att ensamheten
ska slå rot
bli en följeslagare du kan lita på
den lämnar dig i vilket fall inte
som alla andra
som alla andra gör tillslut
och vad de behåller
när de går
är allt du någonsin levt för
och törnrosa var bara lögn
hon sover ännu
och prinsen lever på a-kassa
blandar groggar om morgonen
känner sig utanför i stora sällskap
köper sitt rep
målar sitt hus
innan sagan tar slut
och fotsulorna skriker efter marken
varje natt på linan
varje timmes eld
bränner sönder mig inifrån
vad av det här kommer du att behålla
vad av det här
var värt besväret, min vackra
det här är bara spridda anteckningar
utan kontur
skrivna där jag är
ett försök att se sig själv
som misslyckas
gång
på gång
och jag fördriver tiden
fyller mellanslagen härifrån till döden
skriver noveller
dricker
och klär min konstanta förvirring
i ord och smicker
leder in
vaknar upp
och ångrar allt jag gjort
för jag är så förbannat svag,
jag har gett bort allt
allt som
var värt att behålla