Fullmåne. Klar dag, men då natten gjorde sitt inträdde flög vinden kall över landet.
Tankarna vandrade bakåt i tiden.
Ett helt år.

I remember you.

En lila dimma letar sig fram till en grön matta. Där långt ute från människans existens ligger nu skalet av det som en gång var. Hela natten vaktar Damen i mörkret tills Fadern vaknar och upptäcker det som själen lämnat kvar. Det som kunde ha blivit något.

Det klara ljuset. Den tröstande. Den som alltid lyssnar, till mig, till dig gjorde det omöjligt för ett explosion. En tröstande osynlig hand och den svarta blicken försvann.

En bild av den lilla varelsen uppenbarade sig. Först ensam, sedan fler och fler.

Om jag dog igår skulle världen sett annorlunda ut idag.

Då en grå dimma sveper över mina ögon och hindrar mig från att se världens färger. Utgångarna blir färre och färre. Min puls ökar och paniken kommer smygande. Först osynlig, sedan som en snara runt halsen.
Mina ögon svider först lite men ökar i takt med att tankarna blir mer och mer okontrollerade. En spegelbild på marken reflekterar ett ansikte jag ej längre känner. Där någonstans i mitteln på denna varelse skymtar jag något rött.
En tår av blod sipprar ut för att sedan glömmas bort.
Ett hugg i magen och jag ligger på marken och ber om att få luft.

Sedan kommer sanningen krypandes. Jag börjar förstå att det inte är upp till mig. Att även om jag vet var beslutet skulle ta mig så går det ej.
Jag lugnar ner mig. Andas in månljuset torkar blodet från mitt ansikte och ser era ansikten framför mig.
Drar en lätt suck av tacksamhet...Jag tackar er för livet.