Tro aldrig att din bortgång kunde ändra något
av min kärlek, att din död var något hinder
för att jag till tidens ände ändå skulle dyrka dig.
Allt är omöjligt, och allt kan omöjliggöras,
utom kärleken som inte ens kan tystas genom döden.

Får ej sommarsolen även glaciärerna att smälta,
kysses inte åter liv i all naturen av den ljuva våren
efter midnattstidens onda frysta mörkers evighet?
Är döden ej en skälm om den kan tro att den alls existerar?

Du var allt för mig och är det alltjämt
fastän säkerheten är total i att jag aldrig mer
kan nå dig, röra dig, få se dig eller höra dig,
men ändå kan jag känna dig och att du lever.

Endast sinnligheten mellan oss har dött
men ersatts av en djupare samhörighet
som inga världsliga förgängligheter
någonsin kan röra, påverka, besudla eller hindra.