Kärleken är blind, men i sin blindhet ser den desto mera.
Blindast är den helt förandligade kärleken,
den omöjligaste, mest abstrakta, mest absurda –
ja, ju mer omöjlig och orimlig kärleken är till sitt väsen,
desto mera ser den i sin blindhet, desto mera hör den i sin dövhet,
desto mer förstår den i sitt vanvett, desto visare är den i sin oegennyttighet.
Hur kan väl någon älska bortom livets, gravens, dödens och förgänglighetens gränser?
Det är lätt, för en som kände dig och lät sig bli till ett med dig som barn
i oskuldens jungfruligaste renhets barnavärld
av bara kärlek, skönhet, generositet och romantik.
Då trodde man på allt och älskade man allt,
och heligast av allt var vänskapen,
som också var en större makt än hela världen:
vad var väl Dag Hammarskjölds martyrium mot vad som hände mellan oss?
Och vi fanns alltid kvar där för varandra
nästan såsom tvillingbröder, omedvetet troget
med en så förödande dynamiskt mäktig kraft
att först när döden skilde dig från mig,
så framstod hur reell och oupplöslig för att inte säga oumbärlig
vår pakt hade varit. Ja, din bror var mer för dig,
och tjugonio års harmoniskt äktenskap hänvisade mig till att vara överflödig,
men det var till mig du kom när endast själen återstod av livet.
Detta må förbrylla framtida intelligenser,
men för mig framstår det fullständigt som självklart.
Det är inget snack om saken.
Det var vi två – alltid, särskilt efter döden.