Saknadens bitterhet blir bara tyngre,
den multiplicerar sig själv, liksom tårarna
genom sin egen naturkraft från enstaka droppar
utvecklas till rännilar, som blir till bäckar,
till åar, till älvar, till floder, som utmynnar i oceanen,
som dock bara är som en pöl i sin povra begränsning
då sorgen är djupare än den mest milsdjupa grav
och då all världens hav ej kan rymma
en enda mans sorg efter sin bäste vän.
Mot sorgen och tårarna är till och med oceanerna
bara begränsade struntpölar, hur salta de än må vara,
men inte ens saltheten i Döda Havet går upp mot den bitterhet,
som den uppriktiga saknadens frätande tårar kan få
även stenhjärtan att vittra sönder och smälta.
En isbit har fastnat i hjärtat på mig och förstoppat mitt liv,
jag kan ej tänka klart, all min kraftenergi har gått över i vanmaktens slöhet,
och likgiltigheten förlamar all initiativkraft.
Det spelar ej mer någon roll hur det går här i världen,
när den som förtjänade bäst att få leva
blev mördad av den mest onödiga och meningslösa och grymma av sjukdomar.
I all min fåfänga vanmakts sorgs paralyserade passivitet
kan jag blott protestera med näven mot Gud och försynen och ödet
och allt som av hävd anses ha högre makt över livet
och anklaga i evigt ursinne och oförsonlighet
all högre makt och gudomlighet för det gudlösaste mord,
och jag kallar dig därmed, o Gud och försyn, för besinninglös Mördare
inför den domstol som är evigheten.