Så är vi bittert reducerade till nollor
av ett samhälle som i vinsthungrig rationalisering
hänsynslöst irrationaliserar bort all mänsklighet
så att en cancerpatient får vänta i sex månader på diagnosen,
som då blir en hemlig infernaliskt underförstådd dödsdom.
Läkarslarv? Förvisso, och den omänskliga faktorn.
Individualitet, personlighet, unikhet, oumbärlighet och godhet
förekommer ej i statistiken, där allt reduceras rationellt
till nollor eller ettor, för att det skall passa i datorerna.
Så går vi under och försvinner, okända och anonyma,
vad vi än har gjort och vad vi än har varit.
En diktare som skickar in sitt mästerverk anmodas deklarera
om han önskar manuset tillbaka efter refuseringen.
Han svarar ja och väntar på sin refusering.
När den kommer påminner han om förlagets löfte om retur.
Förlaget svarar ytligt känslolöst att manuset förstörts
då diktarens deklaration ej tydligen nått fram.
Om man försvarar sin integritet är man ej mer än en Quixote,
den mest fåfänga av narrar, som bekrigar sina egna fantasier,
den mest sorgliga av skepnader, ett melankoliskt dårhushjon.
Då är det bättre och det enda riktiga att låta sig omhändertagas,
undersökas noga, överlåta hela sig åt läkare och myndigheter
och med tålamod snällt vänta hur länge som helst på resultatet,
diagnosen, som i bästa fall ej är försenad mera än ett halvår
men som lika fullt då i det finstilta är hemligt dödlig.