Så är vår sköna nya värld och detta samhälles perfekta ordning
reducerad till en automatisk grottekvarn där mänskovärdet är ett skämt.
Mot världens ordning och hur den fungerar är vi alla utan mänskovärde.
Är då livet blott ett lotteri? Om man har tur så har man framgång,
och då kan man duga nånting till, men om man inte slår igenom
är man ingenting och kan man aldrig bli nånting,
hur hårt man än arbetar, vad för kunskap man än har,
vad man än går för och vad man än gör.
Ens ideal är bara drömmar dömda till att krossas mot den krassa verklighetens lag:
att ingenting är något värt om det ej kan ge pengar.
Därigenom har affärsmännen nu blivit världens kejsare och envåldshärskare,
ty de bestämmer allt, då de bestämmer över marknaden,
som styr all världens liv då alla är beroende av dess otillräknelighets totala nyckfullhet.
Och dessa mäktiga affärsmän kan blott överleva genom egoismens hänsynslösa gränslöshet,
och därför är de alla blott professionella smutsiga skitstövlar.
Var då vår idealism som barn ej något värt?
Var då naturlighetens ädelmod och godhet bara någonting att trampas ned för världen?
Nej, det goda som förenade oss två kan aldrig ignoreras,
det var mera värdefullt än hela världen,
den är det som alltid går åt helvete, men vi två visste bättre,
ty vi var naturliga och goda.
Fattigdomen, anspråkslösheten, förnöjsamheten,
det är det som alltid förblir positivt och leder världen vidare
trots alla egoister som i ursinne och hysteri
i alla tider insisterat på att krampaktigt få leda den åt helvete.