på gräsmattan en frizon
i solskenet under himlen
bortanför
det som just var
det som jag undviker
jag vet inte hur man börjar
prata
hur man pågår ens men
ibland vill man bara skyffla
in en utsikt
med händerna och måla
insidan med ibland måste
man ha melodier som en parallell
linje att gå på
jag tycker om när gitarrerna
väver och slinter krossar tvinnar
sig och lägger mig
och fäller ut mig och man glömmer
det som inte finns
och ibland tycker jag om pianot
jag tycker om när de skriker
när de brister
som jag
en enda stor bristning
överdragen med en kropp
men inget spelar någon roll
för allt är värme, allt är
energi, allt är bultande,
rytmiskt, dunkande, glidande,
slirande liv
och solljus
på en gräsmatta
och ibland
det är en stress med
ögonen och ingen ordning
på intrycken och ingen
ljusning människor som
svarta fläckar med en
metallisk klang förbi
huvudet
som fartstreck
av böjlig plåt snuddande
mjuka delar med sina
vassa hörn i ett ohejdbart,
rispande nu i ett
ett fotografiskt minne i
kronisk snedtändning
och det finns ingens ord
att hitta sig i
det finns inga kroppar på gatorna
som tycks medvetna om den här
speciella
sortens sätt att dö på
men det finns musiken
och jag älskar gitarrerna
måste
måste måste måste
frita hjärnan lirka
ur greppet när ingen
ser på smyga stryka
klappa, rengöra och
lämna tillbaks
det låter som en barnramsa
jag är ett barn
ett fastnat
som inte kan använda ögonen
jag lägger mig på rygg
under trädet
och hon blir tyst
på ett sätt som inte hörs
eftersom hon inte
pratade innan
det är bara som
något utskuret i luften
bakom mitt huvud
och jag vet inte
om man ska börja, sluta
eller börja om
jag vet ingenting
jag är ett barn
ett svartnat, löjligt och det fortsätter
lite till
ha tålamod
jag ska resa mig
jag ska också bli avslutad