Blev vi för bortskämda av din godhet?
Är det därför vi nu gråter tröstlöst i självömkande ursinne?
Du var den som ville leva och förjänade att leva,
därför fick du den mest lömska sjukdomen av alla
medan här en annan går och endast leds vid livet,
har förlorat allt han trodde sig ha levat för
och tvingas därför leva vidare i intighet, i limbo,
utan mening, i ett vacuum av tristess och ilsken bitterhet,
helt utan egoismens entusiasm och bara arg på hela livet
för att det har svikit en från början.
Men du hade allt att leva för och måste ryckas bort och dö
i den mest vansinniga orättvisa,
medan en kollega, en god vän och miljonär,
som hade egoismens vilja till att entusiastiskt breda ut sig här i livet
ligger tvångsintagen och inspärrad som ett djur på sitt mentalsjukhus
och ökar bara instängdhetens skoningslösa lås’ massivitet
med att försöka ta sig ut med våld och under skrämmande protester
mot sin grymma personals totala omedgörlighet
som ställer sig helt oförstående mot hans rättmätiga och gudlösa protesters hädelser.
Där har vi livet inspärrat och rasande i aggressivitet,
och du blev fråntagen ditt liv i hårresande orättvisa
för att du mer än nån annan hade allt att leva för;
och jag går här i bottenställd exil likgiltig inför livet
utan någonting att leva för och ännu mer likgiltig inför döden,
och min dom är att jag måste leva i allt detta nonsens.
Kan då livets ironi och grymhets orättvisa bli mer absolut i sin absurdhet?
Jag kan ställa frågan blott till dig,
ty endast du kan ge mig enda rätta svaret, som är tystnad.