Hur känns det, käre vän, att vara död?
Hur är det där på andra sidan att ha allting kvar,
identitet och minne, alla sinnen skärpta och fördubblade i klarhet,
självkänslan total och skörden fullbordad, summerad och komplett av livet,
och allenast sakna eller vara utan kroppen, det konkreta,
medlet till att leva och kommunicera?
Ja, man vägrar fullkomligt att vara död,
man vägrar acceptera det då man ej är det,
det är självklart, döden är den fullkomliga lögnen,
man blott driver vidare ifrån en existens till nästa,
från en fest till nästa, med blott en transport emellan,
som ger anledning till reflektioner.
Det är inte konstigare än att somna in och vakna –
skillnaden är endast den, att när man vaknar
saknar man den kropp man hade när man somnade.
Det är förvisso häpnadsväckande sensationellt
men inte alls märkvärdigt – bara helt naturligt.
Så är du där kvar alltjämt fullfjädrad som dig själv
och mera så än någonsin, och klarare än någonsin
lär jag sålunda lära känna dig, som den du var ursprungligen,
fast närmare och mognare och ädlare än någonsin,
och finner dig som vän en närmare person än vad du var i livet.
Visst är det märkvärdigt. Men man vänjer sig,
och småningom lär man sig acceptera det
som något fullkomligt naturligt –
det är inte konstigare än att drömma
och att vara medveten om vad man drömmer.
Det kan hända vem som helst,
och det är kanske just det enda som du saknar nu:
att kunna drömma, då du inte längre sover.
Men å andra sidan är ju nu din existens
ej något annat än just bara äntligen den ljuvligaste dröm
att kunna njuta av och vara fullt medveten om i vaket tillstånd.