Sorgen får ej bli ett enkelriktat introvert självändamål.
Om sorgen sätter upp blockader, stänger dörrar, avbryter kontakter,
stänger ute ljus och glädje och blir egoistisk såsom manifestation,
då är den sjuk och rutten och behöver opereras bort.
I sorgen finner man varandra, man avskärmar sig ej från medsörjande,
man stänger inte in sig i ett fängelse av bitterhet och grämelse;
tvärtom så söker man sig utåt för att finna andra att få dela sina känslor med,
det är en kris som kräver sällskap och förståelse och reunion och samarbete;
ty det bittraste av alla arbeten, sorgearbetet, är som ensamjobb
det mest omänskliga av alla i sin tyngd och outhärdlighet.
Så dölj ej sorgen, gå till torgs med den, bär sorgband, skryt med den,
så att folk fattar att du inte saknar känslor utan desto mera lever för dem.
Ty det är vad sorgen är: en prövosten för känslolivet.
Om man är en människa så har man känslor,
och då ger man genom sorgen sig fullkomligt hän åt dem.
Om man begraver dem i stället och förkväver dem är man ej mänsklig,
och då dömer man sig själv till det mest outhärdliga och svåra utav allt:
att ensam plåga sig till döds, tills sorgen för en samman med den sörjda.