Jag känner mig kall när jag står där vid graven.
Tittar ner på stenen och tänker : varför du?
Du var så ung, du hade ditt liv framför dig.

Jag vänder mig om och tittar ner mot vattnet,
tittar sen tillbaka. Din sten den är vacker,
den är liten och söt.

Vi saknar dig, vet du det?
Det tror jag du gör, jag tror du vakar över oss.
Att du ligger där uppe på molnen och sprattlar med benen
i luften, och ler stort.

Men samtidigt är du arg, arg på honom.
Förbannad för det som hände. Ledsen för
att du inte fick leva livet ut. Som du antagligen hade planerat.

Tiden har gått snabbt, det är sju år sen nu.
Och vi önskar att det aldrig hade hänt.
Att du kunde komma tillbaka.

Och det gör du också, i våra drömmar.