När livet inte räcker till och empatin tar slut,
skall man då bara resignera? Skall man acceptera nederlaget,
säga till den älskade att man ej orkar älska längre,
duka under för de överväldigande motgångarnas övermakt
och acceptera ödet som sin överman och döden som en ond besegrare?
Nej, aldrig. Man kan alltid lägga in en högre växel.
Pessimismen är en ursäkt för att slippa kämpa mer,
en undanflykt för att fegt slippa livets ständiga överansträngning,
som är nödvändig för överlevandet och för allt livets strävan.
Och att avstå därifrån är det definitiva nederlaget och ett andligt och moraliskt självmord
och som sådant det mest livsfientliga och dumma man kan göra.
Vägra acceptera döden, unna livet att få överleva döden,
låt din död blott bli din tröskel till din evighet,
och du skall triumfera alltid liksom livet självt,
som då skall alltid strida för dig vid din sida.