Den största smärtan var att vi ej fick en chans till ett farväl.
Du rycktes bort, och vårt farväl blev därigenom maximalt brutalt.
På så sätt blir ett avskedstagande en evighet av smärta
men samtidigt en tillgivenhet och värme som ej någonsin kan avta.
Avskedet blev avklippt, oavslutat, aldrig genomfört och aldrig ens manifesterat.
Därför är du kvar: du fick ej ta farväl.
Så glöm det avsked som vi aldrig fick,
dröj kvar för evigt med vårt goda minne,
och ditt sällskap skall ej någonsin mer bli försummat.
Så förevigas vår vänskap i ett evigt anti-avsked,
och jag släpper aldrig taget om en dröm som hör till evigheten.
Så i stället för ett avsked hälsar jag dig varmt välkommen
som en ärad gäst att alltid stanna kvar i hjärtat
i mitt hem och med mitt liv som hädanefter även ditt.