17:18 är klockan då jag färdas från Strängnäs till Stockholm.
Jag vill börja med att säga att oavsett handstilen är detta inte ännu en livsbejakande narcissistisk poem om det ”ångestfyllda lyxlivet”.

Min högre strävan har gjort sig påmind.
Alla sinnen synes fungera klarare.
Läggesta och jag inser att jag är människa.
Utveckling sker genom konsekvent handlande/leverne.
Utveckling sker genom revolutionärt handlande/leverne.
Det ända jag vet säkert är att jag måste utvecklas.
Bådom har jag utfört, bådom har jag lyckats, bådom har jag där jag sitter nu funnit ångesten.
Och där var vi igen….den ångestfyllda lyxtillvaron.

Utveckling var ordet!
Konduktören är en jävla nolla som inte vill sälja mig batterier.
Nog om mina flykter i alkoholens genuina tankar,
Hon hörde av sig. Nu i helgen, via sms. Mitt hjärtas romantiska plats och sår revs återigen upp kl 01:43 via sms!!!

Uuuh, det börja krypa i min kropp. Jag tackar för bubbelbad och whiskey och för att batterierna till min telefon tog slut..
Fan, alla på detta tåget är så alldagliga! Ingen tänker! Det finns tom en katt ombord som skriker och jag äskar vanligtvis katter men denna katt stinker whiskas och fitta.

Jag hojtade till, folk tror att jag ljuger.
Detta tåget representerar vad som är fel med Sverige, vad som är fel med mig när jag är nykter.
Korrekt hit och korrekt dit, korrekt betyder inte ett jävla skit.
Kärleken framför allt!
Det kan inte sägas för ofta.
Oavsett en stroh rom senare är det detta fortfarande mitt motto, vad jag lever efter. Tro aldrig något annat.
Dessvärre lyssnar ingen på kärleken och jag blir tvungen att ta till kapitalism och kontroversiella metoder, för då lyssnar man. Robot folk! Äckliga robot folk.
Whiskeyn rinner ur min kropp och längtan till musiken börjar bli alltför påtaglig.
På väg till kontoret, jag riktigt längtar till att få arbeta och göra en skillnad.