Själens vårtid, vandrar på ishavets stigar.
Åkrarnas drivor väntar, i blåst och stormby.

Avtrycken från fotsulor, avvaktar tålmodigt på
den rättmätige ägaren.

Hon kommer över slätten, spanande efter den bästa
stigen.
Gör nya egna spår, som ansluter i de redan gångna.

Nya märken, dyker plötsligt upp, ur tomma intet.
Lockasnåren leder till ett dike, till brädden fyllt av
snö. Fötterna sjunker djupt.

För att åter ta sig upp, måste hon vända om,
och backa upp på vägen.

Så trampas åter de nygamla stegen och spåret
leder framåt igen.



Britt Gustavsson