Och jag såg stilla hur Det pumpade ut svart aska i hennes ådror.
Fyllde hela henne, från hjärtat ut till tårna av något mörkt.
Det dränkte allt det färgglada, det ljusa och det vackra.
Och när hon föll och skrapade armbågen i gruset, rann svart blod.

Det sista Det tog var hennes ögon. Jag tittade på med förväntan, för vad spännande ändå, att det finns något kan förändra blått till svart?
Förtvivlan i hennes ögon, det var så vackert.
Och när hon stod stilla i mörkret kunde man inte urskilja henne.

Sedan kastade hon sig frammåt, rev ner allt i sin väg.
Hon skrek allt hon kunde, och lämnade ingen ostraffad.
Vad jag älskar den där känslan, av att vara okontrollerbar.