12 januari

Läste igenom allt jag skrivit förut. Som ett slag i bröstet, som om ett knytnäveslag över käken, som en hand från ovan och som en röst från ovan som tisslar och tasslar och rosslar och hostar och först efter flera minuter skrattar till och säger till mig med överlägsen ton: \'du kan inte skriva, alls! Du kan inte skriva! Du är kass! Du är kass och du vet om det! Gå och lägg dig, du är en skam! Lägg ner pennan och tag aldrig upp den igen!\'


13 januari

I dag på tåget, satt med pennan i handen och läste Schopenhauer och antecknade ett ord för varje mening. Allting föreföll så klart, allt jag tidigare läst, hela Nietzsches \'Så talade Zarathustra\', allting! Några äldre passagerare bredvid tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Dom drack vin. Jag fick lust att höja blicken från boken och släppa pennan till golvet och säga till dom: \'tror ni inte att jag ser er, tror ni inte att jag ser hur ni viskar och tittar på mig och tror ni inte att jag hör hur ni skrattar och i allt det där, ert hån, era misslyckade foster, era hjärtan på tomgång och era blickar så matta! Skaffa er ett liv!\'. Men jag hejdade mig. Jag hade bättre saker för mig. Jag läste och bet på naglarna och gnuggade händerna över pannan och fnittrade och läste samma mening en gång, två gånger, tre gånger, hundra gånger och jag skrev små ord på en servett och jag visste hur världen fungerade och jag visste att allt jag skrivit tidigare bara hade varit andra versioner på det som Schopenhauer en gång skrev och jag visste att Schopenhauers geni för alltid skulle vara avlägset mina ord och jag kände mig utkastad och bortlämnad till en alldeles för stor värld som jag nu försökte inreda genom att hänga skynken från horisonterna som lakan från tvättlinan och på skynkena stod det Schopenhauers meningar och jag ville riva ner dom och jag ville läsa dom och jag ville göra världen så liten som möjligt - liten nog att få en överblick över - och jag förstod att det var därför skynkena hängde där dom hängde och jag ville skrika till passagerarna som satt bredvid: \'jag är ingen filosof och se mig inte som en filosof, se inte mina ord och mina tankar som filosofiska, men se dom som en liten killes försök att göra världen till sin. Se mig som en kille som tror sig tänka, men vars tankar är så grunda och så svaga att dom i den stora världen inte alls borde definieras som tankar, så se mig inte som en tänkande människa, men som en reflekterande människa; en människa som reflekterar över sin egen ofullkomlighet och kallar det för tänkande!\'. Återigen hejdade jag mig. Dom skulle aldrig läsa mina ord ändå, dom skulle aldrig förstå. Jag är rädd för att dom som läser inte ska förstå, jag är rädd för att dom inte ska förstå men ändå tro sig veta, jag är rädd för hur dom kommer säga till varandra om mig: \'det här är misslyckad filosofi, det här är en mans misslyckade filosofi, det här är en misslyckad mans försök att sprida sin misslyckade filosofi\', när dom istället borde se det som filosofins inverkan på en redan misslyckad man, en man som efter hundra år av ensamhet och som efter hundra år av misslyckanden, tagit pennan i sin hand med inga andra intentioner än att blotta även detta, det kapitala misslyckandet, att skildra misslyckandet; förnedringen och uppgivenheten av att ha kommit till insikt med att alla hans ord och alla hans tankar har skrivits ner förut, av andra män, av större män, med större klarhet och med bättre precision. I en sista utväg skildrar jag misslyckandet. Jag skildrar den fullkomliga filosofins och de fullkomliga filosofernas inverkan på en misslyckad man. Jag skildrar det för att ingen har skildrat det förut, eller jag skildrar det för att det skildrats förut. Jag är förvirrad. Jag är förvirrad och det här är min revansch: en misslyckad mans misslyckade försök att begripa den fulländade filosofin!


14 januari

Om man blandar ihop Schopenhauers tes om att geniet lider mest med Nietzsches tes om att en människas livsmening inte är livet i sig, inte hennes liv, utan att hon endast är en lina mellan djuren och övermänniskan, så att hennes mening med livet och alla människors mening med livet är att föra in och förvandla människan till en övermänniska, så faller allting på sin plats. Geniet lider mest! Schopenhauer föraktar på något sätt lyckan, bara genom att skriva så. Varför? Därför att han anser att viljan är den mänskliga kraften och därför att han anser att viljan är sprunget ur behovet, som tyder på en brist, en avsaknad av någonting, och att avsaknaden av detta någonting är lidandet. Alltså, människor som inte lider, människor som är lyckliga, har ingen kraft och utan kraft är det omöjligt att föra människosläktet framåt, in i övermänniskans dunkla värld.


15 januari

Jag vill inte leva lycklig. Jag vill inte leva. Jag vill inte dö. Jag lever i dödsförtröstan. Jag ska skriva först. Jag ska skriva tills mina naglar har nötts ner till nagelbanden och jag ska skriva tills nagelbanden blöder. Jag ska vrida navelsträngen bakochfram. Jag ska låta blodet från mina nagelband regna över världen och göra misärens och olyckans och apatins öknar till bördigt land, men inte bara det och inte främst det: jag ska dränka Edens lustgård i i en syndaflod! Jag ska svinga det här landet och det här landets folk i navelsträngen, som slänggungorna på Liseberg. Jag ska vrida ut nationens själ och begrava dom under mina ord, begrava; som dagisbarnen begraver maskar i vattenpölar - begrava levande! Jag ska få alla att gråta och statyerna att rosta och överheten att svära sig till sömns framför spegeln varje kväll. Jag ska få dom små barnen att strosa fram med händerna i fickorna och jag ska få hundarna att skälla; konstaplarna att kasta oroliga blickar över sina axlar och träden att vissna; floderna att torka ut och broarna att vika sig i skratt! Jag ska få kungen att skratta. Jag ska få min älskling i säng. Jag ska få mina ord att kriga mot varandra och jag ska få mina händer att knäppas och mina fingrar att slåss och min blick riktad mot pappret, riktad mot pennan; svärandes, stönandes, befallandes och hotandes, skrikandes; \'skriv nu, annars dödar jag dig!\' Jag ska skriva om min död och låta mina ord begravas jämte mig.


16 januari

Att inte se böckerna som handlingar, men som meningar staplade på varandra; ängsliga om att beskriva och skildra just författaren. Att därför se böcker inte som en handling som berättas, men som ett frågespel där författaren kastar fram ledtrådar på vem han är, som en lekman frågar sin kompis, \'gissa vem den här personen är\', varpå han berättar om personens egenskaper. Inte berättar väl lekmannen en handling, men handlar genom att kläda, i den andres fantasi, en figur som i början är helt blankt som sakta, ur bakgrunden träder fram. Att varje bok är en tavla, ett porträtt av författaren och att varje mening därför säger samma sak, ämnar att säga samma sak, likt alla spjut i en armé riktas mot samma mål, mot samma fiende.


17 januari

Orden är min melodi. Jag är en musiker men kan inte spela något instrument. Jag är en dansare som inte kan hålla takten; jag är en dansare som inte kan dansa. Inom mig samlas alla rytmer i huvudet. All glädje och all dans. Orden är min melodi. Skrivandet är det jag gör för att tömma skallen på sånt som hotar att göra mig lycklig, hotar att förvandla mina sökande blickar till lyckliga blickar, hotar att fördärva skallen och fylla den med sågspån. Jag måste skriva, jag måste skriva för att fördärva mig lite till, och lite till, jag måste skriva för att nå den rand, avsatsens och brantens rand, stupet ner i den totala galenskapen, randen där alla sanningar är uppvikta och sanningen där livets mening drar som kalla kårar över ryggen, randen där ögonen lyser och man kommer till insikt om att livet aldrig varit värt att levas. Randen där folk dansar till bödelns poesi! Frihetens rand och förintandes rand, dödens rand. Den plats där man stirrar döden i vitögat och skriker ut i tomma intet, i tystnaden, till döden; \'ta mig då, ta mig då! Jag har ingenting kvar att leva för!\'


18 januari

Jag jobbade på den baren i åtta månader och blev den bästa arbetaren någonsin. Det var min chef som sa det, efter tre månader lade han armen om min axel och viskade i mitt öra: \'du är den bästa vi haft\'. Jag förstod vad han menade. Alla andra gick runt och rökte cigaretter och sparkade stenar framför sig, jag sprang. Varje kväll sprang jag upp och ner för trapporna, tog aldrig en enda rast på 12 timmars arbetspass och tömde askfat och fyllde på öl i kylarna och torkade upp spyor i pissoarerna och utspillda drinkar på dansgolven och hämtade kritor till biljardborden och samlade in glas från borden, staplade dom i höga staplar som sträckte sig meterhöga över huvudet. Hämtade växel till kassorna och slog till cigarettmaskinerna när mynt hade fastnat däri. Jag behärskade allting, jag ropade när det var dags för stängning: \'alla folk, ut! Vi stänger nu!\'. Tömde soporna och torkade av bardiskarna. Jag var helt vild. Jag kunde ha sprungit ett maraton med en stapel glas i ena handen och en soppåse över ryggen och i den andra handen en mopp. Jag sprang ett maraton varje natt och jag vann alltid. Det var så jag överlevde, det var så jag övervann utmattningen, jag låtsades att jag var Bikila i Rom 1960 och jag sprang och jag sprang. Jag slingrade mig mellan folk och drog isär folk som började bråka. Jag pratade med poliserna och rapporterade vad som hade gått snett, jag talade om för vakterna vilka folk som kanske skulle bråka och jag bjöd fulla besökare på gratis vatten. Allt det gjorde jag och när jag efter åtta månader fick nog och sa till min chef att jag ville sluta så svarade han med en axelryckning och sade: \'hej då!\'. Jag packade väskan och drog och kom aldrig tillbaka dit igen.


19 januari

Jag såg en flicka som såg likadan ut som dig i går, det var hennes blick och hennes gångstil. Och det var inte det som var likt, men vad som var likt var hur hon, liksom du, i allt hon gjorde berättade för sin omgivning: \'här kommer jag, take it or leave it!\' Det var tillgängligheten, och bestämdheten. Det var dom självsäkra stegen och den fasta blicken. Jag tänkte på dig. Men hon var på väg bort därifrån. Hon såg mig inte ens och jag undrar om du tänker på mig ibland.


20 januari

Ett perfekt liv hade varit ett liv där blod rinner, vänner dör och jag skriver om det i en bok och låtsas som om ingenting hänt.


21 januari

Jag säger fel och folk ifrågasätter mig. Jag motsäger mig själv och folk ifrågasätter mig igen. Dom lägger armarna i kors och undrar vad det är jag vill säga, vad det är jag menar. Dom vill plocka ut mina åsikter, dom vill skala mig som bonden skalar en avliden höna på fjädrar. Dom vill veta vad jag tycker. Jag svarar dom oftast inte. Jag svarar dom med två ögon blickandes mot horisonten. Jag svarar dom med tystnaden och i mitt huvud skriker jag, i mitt huvud jämrar jag för mig själv: \'dom vet inte vem jag är! Dom vet inte vem jag är!\' Dom tror att jag bara är mina åsikter. Dom tror att allt är rätt och fel. Dom tror att dom känner mig. Men jag är inte sådan. Jag är som vinden som drar över kyrkogården och jag är som vinden som piskar mot skyltfönstren. Jag är som skyltdockorna. Jag är som stormen. Jag är stormen. En storm har aldrig rätt eller fel. Jag har aldrig rätt eller fel. Jag är inte sån. Jag är infernot och mina inre stridigheter. Jag är folket som frågar mig när dom frågar mig: \'vad tycker du egentligen?\' Jag är inte mina tankar. Jag är som dom när dom försöker plocka ut mina tankar och sortera dom. Jag är han som skrattar framför spegelbilden, jag är han som gråter framför spegelbilden. Jag är han som slåss mot sina tankar. Mitt självförakt är det enda jag har gemensamt med mina vänner och deras förakt för mig är det enda dom har gemensamt med mig.


22 januari

Min generation och mitt land: jag ska vrida det i stycken. Jag ska förbanna det. Jag ska förlama det med min skönhet och mina svagheter: med min tillgivenhet till whiskey och min oförmåga att aldrig säga nej till någonting som helst. Jag ska träffa nerven och översvämma det med mina drömmar om död och evigt liv. Jag ska skratta åt det. Jag ska skratta åt mitt land och i mina skratt kommer folk att förstå att landet vi lever i inte är värt mer än att skrattas åt.


23 januari

Att gud är död och begraven. Att världen var hans misstag. Att skapelseberättelsen var hans död, var hans självmord. Att vi lever som skalbaggar lever på lik; att vi lever, ätandes på hans kropp.


24 januari

På två månader, ingenting skrivit. Så kryper jag till korset och frågar den heliga anden: \'är du verkligen helig och om du verkligen är helig så bevisa det!\' Mina tankar så osorterade att jag inte längre har någon översikt. Att pennan vuxit sig för stor för mig att hålla om. För tung för att bära. Så måste jag skildra det enda jag kan skildra: mig själv, och en person som inte längre har någon aning om vem han är, som aldrig har haft det men som nu för första gången inte ens vet om han verkligen är. Med svordomar och skrik. Jag ska skildra livet som en enda lång väntan på gryningen. Jag ska skildra gryningen som uppvaknandet och döden. Jag ska skildra döden som död och endast död. Men först ska jag skildra döden som ingenting. Hur mina tankar går av och löses upp och hur jag, när solens första strålar letar sig in genom persiennerna, förstår att alla mina tankar har varit fel. Hur jag till exempel i går gick runt i stan och hur det gick upp för mig att \'ingenting\' är allt som inte är och att jag i min förvirring blandat ihop \'ingenting\' med tanken på ingenting. Min brist på djup, mina tankars brist på djup skrämmer mig. Men om jag kan skildra denna ytlighet på ett just så ytligt sätt som det är möjligt och nödvändigt för att skildra ytligheten; kanske kan jag då åtminstone åstadkomma någonting.


25 januari

Känslan av att jag har krupit ur mitt skal, min kropp, min själ: att jag står utanför och tittar in. Finns ingenting att se, men det visste jag ju redan. Varför få det bekräftat? Är jag lycklig nu? Ah, lyckan! Denna svulst, denna misär! Hur lyckan smittar människorna med sin övertygelse om att tänkandet inte är någonting att ha. Hur många lyckliga människor tänker eller har någonsin tänkt? Någon? Ingen! Den lycka jag söker består av ångest. Den lycka jag söker består av insikten av att jag inte kan och aldrig kommer att kunna tygla mig själv. Är jag lycklig nu? Har jag tappat allt? Nej, jag är inte lycklig! Mitt ansikte ler, men det är inte jag. Sån är inte jag, aldrig leende. Jag ler aldrig. Det är smink, utsmyckning. Som clownens smink. Som diamantringar på borgarklassens fruar. Jag hatar fortfarande allt jag hatade förut. Men det är inte lika påtagligt nu. Det börjar i spegelbilden. Jag måste börja hata mig själv för att jag ler. Jag hatar inte mig själv för att jag inte ler. Jag hatar leendet, men det är inte jag. Därför hatar jag spegelbilden för att någon annan står där nu. Jag slåss fortfarande mot samma tankar. Men dom är inte längre lika påtagliga. Jag måste plocka ner mina tankar; låta dom bubbla innanför mitt skinn, min hud; låta dom fräta sönder mitt skelett. Inte skildra dom och aldrig skildra sökandet, men slagen; slagsmålet. Är inte slagsmålet sökandet? Jag vet inte. Jag orkar inte veta. Orden är mitt vapen. Spegelbilden är min fiende: den bubblande huden och det frätande skelettet. Jag hatar mig själv för att jag pinar mig själv, men jag älskar smärtan: jag pinar mig själv för att jag hatar lyckan. Jag hatar mig själv men älskar självföraktet. Folk frågar mig, \'vad är det för fel på lyckan? Är inte meningen med livet att vara lycklig?\' Jag kan inte svara, annat än med en bister min och två dystra ögon. Nej, meningen med livet är inte att vara lycklig. Lyckan finns inte. Att vara lycklig är att vara slav för lyckan, att vara slav för inbillningen att man är lycklig. Men hur ska jag förklara det för folk som inte förstår? Jag älskar orden men jag hatar pennan, eller är det tvärtom? Är pennan mitt vapen och orden bara oskyldiga pjäser i ett krig? Pennan är mitt vapen! Orden är min kropp och jag hatar dom som jag hatar den, för hur den ljuger framför spegelbilden. Den ljuger inte! Den säger bara inte vem jag är, den säger inte sanningen. Vad är sanningen? Finns den? Jag vet inte och kanske är det sanningen. Förvirringen är sanningen. Jag är förvirringen. Min kropp och mina ord är inte förvirrade. Dom är bara där. Jag hatar mig själv för att jag håller pennan i min hand och jag håller pennan i min hand för att jag hatar mig själv. Som pojken med det största vapnet letar efter fienden. Som hur det aldrig är hatet som bygger vapen, men tvärtom. Det är vapnen som bygger hatet och vapnen byggs av kärlek; av rädsla och oro, men vad är det om inte kärleken?


26 januari

Jag lever bara när jag tänker på döden.


27 januari

M. greppade tag i min arm och jag följde med henne hem. Hon har två döttrar och kallar mig för hennes tredje barn, den förlorade sonen. Hon älskar mig. Jag älskar henne. Jag kallar henne för älskling. Hon ger mig frukost på sängen. Jag låter henne gråta på min arm och på morgonen är den svart av maskara, likt blåmärken. Jag vet inte varför hon gråter, det kommer inte bli vi två ändå. Hon är för gammal. Jag är för ung. Hon frågar om jag älskar henne och jag svarar att jag älskar henne. Hon frågar mig om mina tidigare flickvänner. Jag frågar henne om hennes döttrar. Hon visar bilder på sina döttrar och jag säger att hennes döttrar är vackra. Hon tittar på mig och hennes ögon glittrar och hon frågar mig om jag verkligen tycker att hennes döttrar är vackra. Jag blir osäker, min blick flackar och min tunga darrar och sen säger jag att hennes döttrar är dom vackraste döttrarna jag sett. Hon berättar om sina drömmar och om att resa till Indien. Jag berättar om Indien; om Varanasis trånga gränder och Mumbais trånga tåg och Dehlis trånga gator. Överallt trängsel. Hon lägger sin hand runt min hand och trycker hårt och säger, \'ska vi åka till Indien?\'. Hennes ögon glittrar. Jag älskar trängsel. Det får mig att känna mig lite mer ensam. Jag älskar ensamheten. Den är min trygghet; jag kan förlora allt, men inte ensamheten. Jag älskar ensamheten för att jag inte har något val. Jag älskar allt som tror på mig. Jag älskar ensamheten. Den får mig att känna mig som någon annan, någon som inte vet vem jag är. Till slut tror jag att jag är den. Som alla ryska poeter. Som alla franska poeter. Jag hatar poesi. Jag älskar poeter. Jag älskar poeter för att dom är misslyckade. Jag älskar poeter för att jag känner igen mig i dom. Jag hatar mig själv och jag älskar självföraktet. På armen är fläckarna av maskara kvar. Jag tänker för mig själv, jag tänker fram några rader poesi och säger dom tyst till mig själv för att känna hur dom smakar, för att lära känna dom, av kärlek och självförakt: \'aska från änglar, aska från änglar som lärde sig flyga men störtade ändå.\' M. frågar vad jag tänker på. Jag svarar att jag tänker på henne och torkar bort maskaran med saliv.


28 januari

Tomhet. Jag dränker sorgerna med apati, med ingenting. Ihålig. Pennan vill inte längre ha mig och jag låtsas att jag inte bryr mig. M. gick med en annan kille på stan idag. Dom höll inte varandra i handen, men dom skrattade. Hon viskade något i hans öra och han tittade henne i ögonen och log och hans ögon glittrade och hon såg så generad ut. Jag följde dom hela gatan ner. Cigaretten utbrunnen. Kaffet svalt. Jag önskade att jag inte hade sett, och jag såg inte. Det var inte hon jag såg, inte min M. Verkligheten är inte så enkel. Det var en annan M. Min M. ligger i hjärtat och bultar och dunkar utom räckhåll för någon annan. Ändå; tomhet.


29 januari

Vad kom först; dåtiden, nuet, eller framtiden? Framtiden kom först, men framtid kan inte finnas utan nuet. Dåtiden kan inte heller finns utan nuet, men måste ha funnits innan nuet. Nuet kom först. Nuet måste ha kommit först samtidigt som dåtiden måste vara före nuet. Allting kom på samma gång. Allting är samma sak. Allting är inte samma sak. Dåtid är före nuet och någonting som är relaterat till någonting annat kan inte vara samma sak. Det måste ha funnits ett nu som inte föregicks av en dåtid. Kan det vara så? Nej, det är inte så. Vi är förvirrade, människan är förvirrad. Människan kom först.


30 januari

Föraktet för vanliga människor. Föraktet för sanningen, för religionen, för verkligheten, för politiken: se det inte som ett förakt eller se det som ett förakt, men endast och allena som ett förakt mot föraktet i sig: ett förakt för överheten, ett förakt för småsintheten, och inte bara det, men ett förakt för allt det och alla dom som försöker inbilla människan att livet inte är värt att leva, tankarna inte värda att tänkas. Vi kom inte hit för att begravas men vi kom hit för att gräva gravar: för att döda eller dödas: för att leva. Kalla mina tankar för en kärleksförklaring och en hyllning till döden, det enda värt att dö för och värdefullt bara genom att slåss för att överleva: vid liv bara som ett öga för öga mot döden, så slåss. Slåss! Slåss!


31 januari

Jag äter inte längre. Jag har inte ätit på fyra dagar. Men jag dricker! Jag dricker maté och kaffe och whiskey och vin och öl. Jag gillar inte idén med att äta, jag gillar inte principen: att göra något för att man måste det, för att överleva! Så långt har jag drivit kampen mot livet att jag inte längre slåss för att överleva, men slåss mot överlevnaden. Allt annat uttråkar mig; alla måsten; allt skitsnack. Bla-bla-bla, håll tyst! Jag skriver ner mina tankar för att jag måste det, måste bli av med dom. \'Varför\', frågar ni, och jag svarar först inte. Sitter bara stilla i hörnet med blicken hängandes regntyngd, uttråkad, och försöker se rastlös ut. Sen öppnar jag munnen, flåsandes, och säger: \'jag skriver inte ner tankarna för att överleva, för att inte explodera och sprängas i tusen bitar, men för att slåss mot dom, mina ord är mina knytnävar, mina slag; inte mot min egen spegelbild och inte mot livet, inte i självförsvar och inte för att överleva, men mot överlevnaden i sig. För att dö en vacker död. För att dö. Jag skriver inte ner mina tankar och jag tänker inte längre; jag brottas och skrivandet är min motståndare\'.


1 februari

Jag tänder en cigarett. Jag röker cigaretten och bläddrar igenom tidningen. Sen går jag en promenad i stan, sätter mig vid ett fik och tittar på folket som går förbi. Stora människor, små människor. Fula människor, fina människor. Människor med fyra armar, människor med tre ben. Människor utan armar och människor med tio ben. Snälla människor, dumma människor. Lyckliga människor och dystra människor. Barn med ballonger, barn utan ballonger. Barn som gråter, barn som inte gråter. Barn med ballonger som gråter, barn utan ballonger som gråter eller inte gråter. Alla sorts människor. Dom är bara gråa klumpar för mig; gråa klumpar som rör sig, som lever, men som tids nog tynar bort och glöms bort. Jag tänder ännu en cigarett och går hem, sen tänder jag en cigarett till och går och lägger mig. Bara för att vakna upp till ännu en dag.


2 februari

Brev till M. som (tack och lov) aldrig skickades iväg: \"Jag drömde om dig i natt. Jag kommer inte ihåg vad jag drömde, men jag kommer ihåg att det var en bra dröm och att jag blev nedstämd vid uppvaknandet och insikten att det var en dröm.\" Orden stakar sig, klingar tomma och blotta tanken på att skicka iväg brevet till M. får mig att rysa av förskräckelse: vad skulle hennes stora, mörka, vackra, glittrande ögon bry sig om en vacklande, stapplande, blick som min? Ändå, drömmar flyter ihop och jag kan inte längre skilja dom från verklighet. Allt, ALLT, är som en svart smörja, hängandes på en krok i ett skyltfönster, droppandes droppar av svart smörja till en pöl av svart smörja på golvet i vilken flugorna fastnar och barnen plaskar bara för att bli tillsagda av sina föräldrar: \'plaska inte i pölen, kläderna blir smutsiga av sånt!\'.


3 februari

Att allt som går att sägas redan är sagt, vem var det som sa det första gången och förstod han då att det aldrig hade sagts förut?


4 februari

Jag ser någonting eller jag ser ingenting, och en tanke droppar ner. Jag tänker inte så mycket på tanken i sig, som varför den droppade ner; just där och just då. Ungefär som små barn och små vuxna ser fågelfjädrar landa på sina axlar och säger till sig själva: det måste betyda någonting. Jag blir fast, manisk och intrasslad i min tankes betydelse. Den betyder ingenting och jag vet om det. Den betyder någonting och det är uppenbart, precis som en fågels fjäder betyder någonting på folks axlar, den betyder någonting för att jag tror på den och för att jag tror att den betyder någonting. Den har omgivningens alla färger speglade i sig; min spegelbild avbildad som en fossil. Jag kläder den i ord för att hålla kvar den, binder fast den, nästlar in den, trots att det är nakenheten jag vill åt. Till slut inser jag att det inte längre är tanken jag tänker på, utan tanken på den. Det är tänkandet och aldrig tankarna; som livets mening inte är meningen i sig utan sökandet efter den. På så sätt får tanken, den ursprungliga tanken, sin betydelse.


5 februari

K. skickade ett brev igen. Jag försöker glömma henne men henne skönhet hindrar mig. Hon kallar mig för älskling och frågar om jag vill åka till Thailand med henne. Hon skriver att hon har en pojkvän, men att hon inte vet om hon är kär. Hon skriver skit om honom och ler när jag läser det. Hon kommer aldrig bli min flickvän. Vi är för olika, egentligen. Jag älskar henne för att vi har samma fiende, egentligen. Jag älskar kurragömma-leken. Jag älskar att gömma mig. Jag kan titta tillbaka på mitt andra jag, mitt andra skal och skratta åt det. Jag älskar att skratta åt mig själv. Egentligen älskar vi inte varandra. Egentligen vill vi bara ha sex med varandra. Egentligen vill vi bara bocka av varandra från våra egna \'ha sex med\'-listor. Jag hatar sex, egentligen. Jag känner mig som ett djur; ett djur som parar sig. Jag hatar att känna mig som ett djur. Det får mina tankar att framstå som absurda. Jag är inget djur, jag är en människa. En människa har inte sex, hon tänker. Människor som inte har sex tänker på sex. Jag tänker på dom. Jag tänker på K. Jag tänker på mig själv.


6 februari

Hon tittade på mig. Jag tittade på henne. För några ögonblick var hon min, mitt allt, och vi älskade på det mest passionerade av alla sätt. Nu är hon någon annanstans, men om jag bara kan riva bort nuet, skrapa sönder verkligheten; så att fantasin tillåts lika mycket och lika förtrogen uppmärksamhet som verkligheten och om jag därefter också inser att nuet inte är gränslandet mellan dåtid och framtid, utan ett lager; likt ett ark, som i sin utbredning, lodrätt, är lika oändlig som tidslinjen är oändlig vågrätt - då kommer jag heller inte att bli uttråkad, rastlös, apatisk; därför att jag då kan gräva ner mig i varje ark, utforska varje ark och därför att jag då vet att jag i dag inte är samma människa som jag i går, eller för fem minuter sedan; vi lever inte så - skuttandes genom tiden, men som kroppar varigenom tiden skuttar och varje jag är fast och för evigt förankrad i sitt nu, svävandes över sitt ark; detta är att veta tid; att inte se sin identitet genom tiden, nötas och slitas, men att se tidens identitet i sig själv.


7 februari

Aldrig mer ångest. Från och med idag inte tillåta mig själv någon ångest. Så fort den kommer; klä ut mig till någon annan!


8 februari

Jag har en känsla av att folk om fem tusen år kommer att titta tillbaka på oss som vi tittar tillbaka på apmänniskor, barbarer och som vi tittar ner på barnen som tror att tomten finns, och dom kommer säga om oss: stackars dom som levde då, fast i en värld styrd av gud och djävulen, prinsessor och pirater, spöken och troll. Dom kommer att tycka synd om oss och dom kommer skratta åt oss.


9 februari

Föraktet för egoism. Tänk på miljön. Tänk på djuren. Tänk på dom fattig barnen i Afrika. Tänk på barnhemsbarnen i Rumänien. Tänk på Gud. Men tänk inte på dig själv. Tänk så lite på dig själv och så mycket på alla andra att du en dag kollapsar och blir buren på bår, släpad och förnedrad tas in till en psykolog som säger: \'tänk på dig själv\'. Också detta förakt föraktar jag. Inte så mycket därför att jag är egoistisk som för att dom anser alla som inte tänker på andra vara egoistiska. Jag är inte egoistisk. Jag tänker på mig själv men bryr mig inte. Jag tänker på barnen i Afrika men bryr mig inte. Jag tänker på djuren men bryr mig inte. Jag har bättre saker för mig. Jag måste tänka på dom som tänker på mig. Barnhemsbarnen i Rumänien tänker inte på mig. Jag måste ägna mig åt mig själv. Jag är värd det. Jag måste intala mig själv att jag är värd det. Därför skriver jag: inte för någon annan att tänka på mig, men för andra att tänka på sig själva. Tänker jag då på andra? Jag tänker på andra som när dom läser det här kommer tänka på mig. Jag tänker på dom för att jag vill säga till dom: \'tänk inte på mig, tänk på er själva\'.


10 februari

Det finns ingen lycka. Det finns dåliga tider, nostalgi, fruktan för sämre tider och apati.


11 februari

Om jag skulle skildra mig själv nu, hukandes över bordet klockan sex på morgonen: svettandes, hostandes, suktandes, stinkandes: kläder otvättade sen månader tillbaka, askkoppen fylld av fimpar och avbitna naglar: om jag skulle skildra mig själv nu: väntandes på framtiden att göra mig skrynklig nog, skråvlig nog att bekräfta för mig själv att det är för sent att göra någonting alls, därmed välkomna mig till tomheten och stillheten och skönheten av att bara sitta kvar och se livet passera utanför likt morgontåg bullrandes, tutandes, fyllda av människor tisslandes, tasslandes, döendes.


12 februari

Folk läser Kafkas dagböcker, Goethes dagböcker, Nijinskys dagböcker eller vilka dagböcker som helst, och säger: \'jag gillar dom inte, för jag gillar inte tankarna, drömmarna.\' Det är fel. Det är inte tankarna som är det primära utan tänkandet och författarens underkastelse till sina egna tankar. Det är ingen skildring av tankarna, men en skildring av tänkandet. Av slagsmålet. Av kampen. På samma sätt är det inte mina tankar jag skriver, jag målar ett självporträtt och det här var det jag såg när jag fumlade i mörkret, stapplade framför spegelbilden och sökte något annat, något mer, som om jag inbillade mig själv att spegeln var ett fönster och fönstret en spegel, men likväl stapplade och famlade jag lika mycket och på samma sätt framför båda: summa sumarum, jag är fast i en värld av speglar, fångad eller fri - fångad i friheten, fri i fångenskapen.


13 februari

Jag tänker inte, jag skriver inte, jag skildrar någonting som ligger utanför alla mina ord och alla mina tankar, men som ändå är underkastad både tankarna och orden. Mina färger är mina tankar och mina färger är mina ord, men mitt motiv är slagsmålet. Jag målar en tavla, jag målar ett självporträtt av en konstnär som står och vrider sig och vränger sig ut och in och svär framför staffliet därför att han inte vet vilka färger han ska använda. Folk går inte till konsthallar och säger: jag gillar den här tavlan för att färgerna var fina, om motivet på tavlan är starkt nog, om motivet är kraftigt nog. Jag hoppas att mitt slagsmål är starkt nog, kraftigt nog och för slagsmålet, som bränsle till elden, behöver jag färger nog att svära över. Jag behöver tankar och jag behöver ord.


14 februari

Med vilken iver och frustration jag tidigare letade efter min penna. Med vilken ilska, som om det i själva verket var pennan som hade flytt ifrån mig. När jag väl hittade den, liggandes under en bok, fanns ingenting kvar att skriva. Ingen ork kvar, ingen ilska, ingenting. Endast lättnad. Jag tittade på pennan som en far tittar på sin förlorade son och sade till den: \'vad kul att se dig igen.\'


15 februari

När jag läser klassiker, hur absurt att tänka att dessa texter som nu är ristade i sten och på vilka hela mänskligheten vilar, förankrade i vårt medvetande, en gång skrevs ner av en människa, en hand, ett stift doppat i bläck och några rörelser över pappret lika vaga och flyktiga som en tiggares vacklande steg. Men heller är det väl inte texterna i sig som vaggar mänskligheten och inte skapade dom väl vårt medvetande, men upplyste och väckte det till liv, påminde oss om något vi redan visste, men glömt bort.


16 februari

Hur jag längst inne känner att jag måste vänta på mormor och farmar att kola vippen innan jag skaffar barn. Det kommer att bli en oäkting till barn och dom kommer undra vad som hänt med mig. Hur jag känner att jag måste vänta på hela släkten att kola vippen innan jag skaffar barn. Hur jag känner att jag måste vänta på att morsan och farsan kolar vippen innan jag skaffar barn. Dom kommer att älska barnet men samtidigt undra vad som hänt med mig. Morsan och farsan är okay, dom kan jag övertala. Släkten talar jag inte ens med. Dom kommer tala om mig bakom min rygg och fnysa och be vädjande böner till Gud om ett wild card till himmelen. Mormor och farmor är värre. Dom är för gamla. Farmor dör nog snart så hon är okay. Mormor kan lika gärna leva i tjugo år till. Egentligen bryr jag mig inte. Egentligen bryr jag mig. Jag vill ha barn. Jag vill ha barn nu. Jag ska gå ner på stan senare i dag eller i morgon och fråga folket där om dom vill ha barn med mig. Många har redan frågat mig. M. frågade mig första gången vi träffades. Jag var berusad och svarade \'ja\'. Sen satt vi i taxin hem till henne och planerade vad barnet skulle heta. Jag vill ha barn med M. för att hon är vacker. Men farmor och mormor kommer inte att förstå. M. har stora bröst. M. gillar att visa upp sina stora bröst. M. har pompösa kläder eller M. har minimala kläder. M. röker. M. gillar att röka. Mormor och farmor kommer att titta på M. som ett litet barn tittar på utomjordingar. Mormor och farmor kommer att titta på mig och sen titta bort. Egentligen bryr jag mig inte. Egentligen bryr jag mig. Jag kommer titta på M. när hon tittar på mormor och farmor och i hennes öra viska: \'fuck dom, vi drar tillbaka till Buenos Aires.\'


17 februari

Att orden slåss mot pennan och att pennan skyndar sig vidare till nästa ord för att inte bli uppäten. Att pennan slåss mot handen och att handen slåss mot tankarna: så är orden, pennan, och handen på något sätt vänner eftersom dom alla har samma fiende: tankarna. Att heller inte se tankarna som producerade av tänkandet, men att se tankarna som regn, hagel, stora isblock fallande från himmelen och att se tänkandet som platsen dom landar på: mina armar och mina händer, skyddande mitt huvud, skyddande tänkandet.


18 februari

Att framtiden bara är en illusion, någonting som inte finns och att vi alltså inte färdas framåt i tiden, men sidleds.


19 februari

Lämnat frågor om tid och evighet bakom mig. Istället stirrandes in i min egen spegelbild. Min spegelbild är lika snårig och gåtfull som frågorna om tid och rum, och vad jag vet men inte kan förklara är att dom stirrande ögonen är roten till allt det gåtfulla. Sådant är också problemet med tid och rum: vi vet för mycket, för vi vet att vi inte vet, men samtidigt att just den kunskapen är det som är problemet, ingenting annat. Det är vårt tänkande som är problemet.