Gick Aschebergsgatan fram och hamnade allt längre bakåt i tiden
På väg mot okänt mål
Solvarm asfalt reflekterade skuggan av mitt nya jag
Kände en doft av Frankrike eller var det Italien
Blundade och tider flöt samman
Såg upp och där framför mig stod Al Capones farfar,
med spatserkäpp och iklädd den förnämsta av ordensmedaljer.
Var det ett skämt
Nej, verkligare kunde ingen vara
Såg mig omkring, men bara jag och denna ålderstigna man delade samma gata - och kanske också samma minnen…
En overklig känsla infann sig och en surrealistisk performance uppdagades.
”Gammelfarfar” lyfte plötsligt på hatten, log och sa;
-Bonjour Madame!
Jag log tillbaka och hälsade på samma språk.
Fortsatte sedan gatan fram
Vasastan var sig lik
Det var bara jag som var annorlunda