Jag känner livet förtvina inombords, förtvina...
förändras... fördrivas från sig själv...
från mitt jag och det smuliga själv jag dekonstruerar inuti...
det känns lite bättre nu...
det känns som andetag aktivt fördriver andetag...
det känns inte underbart men angränsande... förkrossande...

Jag välkomnar det destruktiva anletets hallucinatoriska aspekt...
dess varma omfamningar och influenser...
jag välkomnar dess sjukdom, dess virus...
dess bakterieflora som korrumperar mig inifrån
... och ännu längre in och hela vägen ut...
till en frihet av avbrott och...
ansträngda visioner av kyla...

Jag flyter i sinnlighet... sinnlighet och bortvändhet...

Jag har en grop jag värnar om...
en liten grop jag grävt i sedan jag först insåg att jag insåg någonting...
min lilla grop blir djupare och djupare...
svårare och svårare att ens vilja försöka att ta sig ut ur...

Ingenting existerar utan ett visst mått av ignorans över det faktum att det existerar...

Jag existerar men jag tror jag skiter i det...
Jag skulle aldrig kunna ge dig ett bevis på att jag finns...

Jag tänker inte, alltså finns du där att tänka åt mig och för att säga till mig att jag finns... och därför finns jag?

Och min grop blev ett spadtag större...

/