Det är november och kylan slår mot min panna, vinden slår i träden och mot min rygg. Jag vandrar likt en skugga, vet inte var jag hör hemma. Har aldrig hört hemma någonstans, alltid lika vilse inuti själens mörka rum, inuti hjärtat som krympt med åren. Inuti finns inte omvärlden, där finns bara jag och min vilsenhet. Där finns bara ensamheten och min önskan om tvåsamheten. Den som bara finns som en hastig vind genom dagarna, den som inte räcker till när skriket växer, när skriket dras ut till en ilande kyla. Den bestående kylan som sliter på mig, som äter på mina lungor. Lungorna andas in kylan, andas ut röken.

Jag skriker för en vår som lämnat mig kal och ödslig.

Grusvägarna fryser nu och gräset dör, i frosten skadas jag av kölden som blottar min fosterställning. Det var du och jag i världen men något slet tag i oss som löv på höstens träd och vi drevs i olika riktningar, drevs ifrån varandra, ofrivilligt. Jag slets från mitt hem, min önskan och din närhet som höll mig kvar i de lekande vindarna. Det var du och jag, rygg mot rygg och inget kunde stoppa oss, älskade. Inget kan stoppa oss. Din röst i telefonen och mina andetag i dina lungor, jag andas ut dig. Du är änglarna som vakar.

Jag skriker för en ängel som lämnat mig vaken och skör.

Det är november och saknaden slår i mitt bröst, nätterna skrämmer mina tankebanor. Ensamheten skrämmer mig till tystnad. Det är bara vindarna som hörs, och de smeker inte som i våras, de sliter och väntar på ännu en vinter, väntar på ännu ett snötäcke över Stockholm och trafiken. Väntar på kaoset, och inom mig är det redan igång, har aldrig upphört att förvirra, aldrig upphört att trasa sönder. Det är sjuåringen som slits mellan världarna, aldrig blev jag äldre. Jag stannade i november.

Jag skriker för en årstid som lämnat mig ensam och oduglig.
Men jag väntar på dig, våren. Jag väntar på att hjärtat ska börja växa igen.