svältfödd i din sjukdom
rannsakade jag min skuld
och fann så många stenar i ditt bröst
att ensamheten grävde sig in
i skulderbladen, i medvetandet
under det medvetna låg du stilla

dina skrik väckte mig om nätterna
jag vaktade ditt liv
i sena timmar fann jag dig förtvivlad
jag frågade aldrig varför
förstod mig själv som skyldig
och naglarna rev mot min panna

jag urholkades
av din närvarande frånvaro
du lämnade bara spår av en mor
som jag aldrig kunde komma nära
ett kräftskal så orubbligt
och jag grät för att du inte såg himlen

jag grät
för att det gjorde så ont att le