det bränner i ögonen i bröstkorgen i hjärtkamrarna
och jag ser inte längre annat än molnen på himlen, de mörkaste
ser ditt ansikte när jag blundar när jag minns
hur du var det enda jag behövde hur du är det enda jag behöver,
det enda jag aldrig kan få tillbaka

jag kastar i alla livbojar i hopp om att du ska dyka ner i avgrunden,
hämta mig
på botten och ta mig upp till solskenet
men jag når inte dig och du vill nog inte nå mig längre
du har slutat försöka, precis som de andra
precis som de som gav upp mig som barn
som lät barnet gå ensamt och det gör så
ont

du levde så nära mig och ändå så långt ifrån
som om du inte vågade öppna min smärta och se
se det svikna skrikande barnet och dess önskan om närhet
dess önskan om kärleken
och allt det jag aldrig fick, det som gick förbi
men du var den enda som såg,
du var den enda

och jag har gett allt nu, jag har sagt allt till dig
jag gav dig mer än hjärtat drömmarna och hoppet
jag gav dig allt

du borde vara här