Ett lågt skimmer
Passageraren bredvid mig
Är inte här

Jag sitter i ett rusande
Rum av böjd plåt

På mitt gamla säte
Sitter jag
Som en gäst i människornas
Trollska värld

Mina läppar är inte sprukna
Men torra, och svider
Som efter en dag i solsken

Jag vet att man inte kommer
Upptäcka några rörelser i
Mitt vita ansikte

Mitt emot mig dyker en farbror upp
Han slår sig ned
Ursäktar sig på samma gång

Han, ursäktar sig för sitt språk
Jag svarar på tilltal, inte förläget
Inte heller oartigt

Vi sitter tysta, men inte en
Människa kan höra vår tystnad

Sen stiger han av. Lyfter på hatten.
Och försvinner bort för alltid.