Någon har burit mörker genom min själ

Och jag ber om mer där jag haltar fram

För alltid manipulerad att stå nära döden

Jag viskade ett namn men orden nådde aldrig fram

Jag klistrade själv på de attribut du gav mig

Jag ville vara tämjd och leva i den civiliserade buren

Flytta mina riter dit där de framstår som förvirrade

Men man kan inte madrassera varje gathörn

Mil av passion har jag färdats sen dess

Askan i skogen virvlar ibland upp i mitt ansikte

Det är på en sån haltande promenad som mina fötter flyr

Så lätt att bli sentimental av ingenting

Men hur pratar man med sin egen själ?

Jag är socialt inkompetent i mötet med mig själv

Ser mörkret som burits in och skräms iväg

Den inre rösten skär som en kniv och orden haglar som sten

Det är ett spel med lång livslängd

Besten lade en stor svart hand på mig

Dubbad för evigt till sorgens bundsförvant

Jag spelar gonggong till solnedgången

Jag fryser när solen letar sig upp över horisonten

Jag är den hårdaste grabb jag nånsin har mött

Jag skulle inte tveka att använda min styrka, min attityd

Men jag vet inte hur man slåss när man har den hårdaste av motståndare till duell?

Det var då jag fattade pennan och började författa, en ny fredsdeklaration

Jag vet inte vad jag ska ta med, vad som längre är väsentligt

Men det är ingen tröst att ingen kommer undan

För drucken för att fira på ert party en gång till

Jag tar av den svarta kostymen nu och slänger min vita slips

Nä jag tror jag spar den, den kan vara bra att ha och hänga sig i nån gång

Mörkret bor nog kvar där i tvåan och nånstans ska, måste man ju va

Vet inte om jag glömt eller om jag bara blev kvar

Men spåren delar sig här och jag stannar till för att kika upp mot din balkong

När jag satt där med utsikt över kyrkogården var jag verkligen "the last holy writer"