Det var den kallaste vintern i mannaminne sades det

själv minns jag bara dig

För det var något med kylan, med vinden och med vintern och med kylan
som inte kom utifrån
men inte heller inifrån
den bara fanns, helt plötsligt
överallt.

Vintern var överallt men mest av allt kylan.


Jag ska inte beskylla dig för något så här i efterskott
men nog vet jag att det var du
att det var du
som förtrollade vintern och vinden men mest av allt kylan.
Att det var du
som befallde den att förfölja mig, oss, den vintern som var den kallaste i mannaminne.

Själv minns jag bara dig.


Jag kan inte säga att det var självklart att vi skulle överleva den där vintern,
vintern som jag bara minns dig av.
Ibland tärde den så hårt på våra sargade kroppar, på våra av kärleken
ärrade och söndertrasade kroppar,
att vi för både ögonblickslånga sekunder och sekundlånga ögonblick
övertygades om att det var nu, nu, som kylan skulle byta skepnad
och förklä sig till vad vi vanligtvis kallar


död.


Men trots att vi väntade, minutlånga ögonblick som blev till
ögonblickliga minuter
så förblev vintern bitande kall och vindarna förblev vinande.
Våra kroppar sargades och ärrades och vi var snart bara trasor.

Sanningen att säga,


det enda som inte förblev var du.